När jag tar plats på en av de fyra stolsraderna i den lilla teaterlokalen i Masthugget för att se pjäsen Att gråta med fittan har jag höga förväntningar. En sådan spännande och tankeväckande titel måste ju rymma något bra.

Monologen, regidebut för skribenten Isabel Hillborg, visar sig handla om kvinnligt sexmissbruk och på scen står skådespelaren Catharina Gallon. Att sätta upp en pjäs om denna dolda och skambelagda missbruksproblematik är i sig viktigt och hedervärt, inte minst då det efter en snabb research dessutom verkar vara första gången något sådant görs i Sverige. Och som lättillgänglig introduktion till ämnet fungerar det mycket väl. Vi får reda på hur det känns att vara kvinnlig sexmissbrukare, hur rollfiguren ser på män – det vill säga enbart som sexuella objekt – och hur man själv tar reda på om man är fast i ett missbruk.

Dock är monolog en erkänt svår konst och föreställningen håller en ganska ojämn nivå. Kortfattat består de 45 minuterna av rollfigurens berättelse om att hon alltid vill bli åtrådd och nästan alltid ha sex men inte får relationer att fungera. Och att hon kommit fram till att det hela nog beror på hur hennes relation till sin pappa sett ut. Texten rymmer också ett antal feministiska självklarheter, inte sällan presenterade som om de vore nya teorier. Publiken får bland annat lära sig att det finns två vanliga roller som män gärna placerar kvinnor i – hora eller madonna. Samt att det är bra för kvinnor att onanera, vilket vi därför uppmanas att göra oftare. Och vet någon vad ”att klitta” är?

Catharina Gallon gör dock ett bra jobb och spelar trovärdigt rollen som sexmissbrukande heterosexuell kvinna. Speciellt i ett parti, där hon sätter sig ner och funderar över anledningen till missbruket, bränner det till. Hon berättar barndomsminnen om en avvisande far och hur hon därför ofta hamnar i rollen av en liten flicka i relation till sina älskare. Det är lite synd att denna och andra frågeställningar aldrig fördjupas. Vad är egentligen orsakerna till sexmissbruket och tragiken? Varför befinner sig den ensamma kvinnan på scenen där? Och är det verkligen bara dåliga relationer till pappor som ligger bakom kvinnligt sexmissbruk, eller finns det fler anledningar?

Då hade monologen kanske kommit ännu längre med ambitionen ”att problematisera vår syn på sexualitet och kåthet, rätten att ha sex utan att dömas eller låta döma sig själv” som den säger sig ha. När jag kliver ut i den ljumma septemberkvällen känns det snarare som om jag hört en personlig föreläsning om hur det är att leva som sexmissbrukare och kvinna, än som om jag varit på teater.