Frågan om arbetstidsförkortning är lika gammal som arbetarrörelsen. De två visioner som arbetarrörelsen kretsade kring runt starten var kortare arbetstid och rösträtt. De argument som användes för åtta timmars arbetsdag användes också under 1970- och 80-talen då debatten kring sex timmars arbetsdag var som störst. I dag är det en icke-fråga i svensk politik, även om några av de största fackförbunden har den i sina program, till exempel Handelsanställdas förbund.

En diskussion om arbetstidsförkortning fördes på Brygghuset i tisdagskväll. Närvarade paneldeltagare var Christer Sanne, Anna-Klara Bratt och Ana Rubin. Moderator var America Vera-Zavala.

Folket vill

Christer Sanne presenterade tre starka argument för sex timmars arbetsdag. Han hävdar att varje människa i Sverige blir 2 procent effektivare varje år. Han menar att det betyder att sex timmars arbetsdag går att genomföra om vi tar ut effektiviteten i annat än tillväxt, alltså arbetstidsförkortning. Han har också studerat folkmätningar i frågan och konstaterat att om en frågar personer på rätt sätt, då vill folket ha sex timmars arbetsdag.

– Arbetslivet är sådant som måste grejas per normer, vi brukar kollektivt komma överens om något sådant, antigen mellan stat och fackförbunden eller var och en för sig. Nu bestämmer vi oss helt enkelt, säger Christer Sanne.

För att rädda världen

Han har ägnat stor del av sin karriär åt framtidsforskning. Senast skrev han boken Hur ska vi leva hållbart 2030 där han beskriver vad människan i det moderna Sverige kan göra för att jorden inte ska gå under. Och Christer Sanne menar att det bästa sättet att se till att jorden inte går under är att byta till sex timmars arbetsdag. Vilket skulle minska de avfall, inte bara sopor, vi skapar genom hur vi lever i dag. Hans slutsats är att vi kan leva som på 1990-talet med 2030 års teknik.

– Vi kommer ha mycket mera fritid och den retoriska frågan är, duger inte det, för att rädda världen, säger Sanne.

Tror att kvinnor lider mest

Anna-Klara Bratt, chefredaktör och grundare av Feministiskt Perspektiv, förklarar att hon är syndikalist och att hon varit det i stora delar av sitt liv. Bratt läste en fransk filosof som inspirerade henne i gymnasiet och hon skrev en uppsats.

– Jag drömde om pensionen redan på gymnasiet och jag trodde då i min uppsats att vid den ålder jag är i i dag, 46 år, så skulle jag inte jobba mer än fem timmar per dag. Jag måste ju erkänna att jag hade fel. Jag skulle vilja sammanfatta det hela som en arbetstidsförsämring, säger hon.

Bratt menar att reallöneras utveckling hänger ihop med kvinnors hälsa. På 90-talet när pengarna i offentlig sektor drogs ner och arbetsbördan ökade då fick Sverige en boom av människor, framförallt kvinnor, som betalade priset i form av ohälsa.

– Vi hävdar på feministiskt perspektiv att ohälsotalen är ett slags beställningsverk som visar att kvinnorna kom ut i arbetet, men männen kom inte in i hemmen. Detta innebar att kvinnorna hamnade i ett hårt dubbelarbete, säger hon.

Anna-Klara Bratt förklarar också att sex timmars arbetsdag länge har varit ett feministiskt krav med syftet att råda bot på den skeva arbetsfördelningen i hemmen:

– Frågan är hur man delar på hushållsarbetet. I den bemärkelsen har vi inte kommit någonstans sedan Alva Myrdal funderade över frågan 30-talet. Antingen tar kvinnorna hand om sitt eget hem. Eller också så kommer det en annan kvinna och tar hand om hemmet, som med RUT-avdrag. Inte hur ska vi få männen att ta ett större ansvar i hemmen. Här uppfattar jag att vi inte har kommit någonstans, säger hon.

Utmana kapitalismen

Ana Rubin, juridikstuderande och ledamot i Vänsterpartists styrelse tyckte när hon var 19 år att förkortad arbetstid nog var ett av de mest absoluta sätt att utmana kapitalismen. Rubin berättar också om hur Vänsterparitet ser på frågan om förkortad arbetstid, som de enligt många har släppt. Hon menar istället att de har bytt fokus, att partiet vill åstadkomma sex timmars arbetsdag successivt.

– När frågan på riktigt berörde mig i magen, var när jag fick barn. När han skulle börja på förskolan tyckte jag det var självklart att han inte skulle ha åtta timmars arbetsdag, vilket inte min partner tyckte. Men jag kände själv att jag ville att han skulle få kortare dagar, så jag valde själv att gå ner. Sen när jag och min snubbe separerade då betalade jag själv min förkortade arbetstid. Det fick mig att tänka på att vi måste ha en lagstadgad arbetstidsförkortning, för då hade vi sluppit ha den här diskussionen, om vem som skulle gå ner, eller hur. Det skulle bara vara så, säger hon.

– Ett argument till förkortad arbetstid är alla de som redan betalar sin egen förkortade arbetstid. Folk ställer sig frågan, men det är väl ingen som vill ha arbetstidsförkortning i dag? Men det är det, närmare en miljon människor, menar Ana Rubin.

”Om målet med samhället skulle vara att alla arbetade maximalt, vore vi sinnessjuka. Målet med samhället är att vi skall friställa oss från arbete och frigöra tid för det som förgyller livet: Konst, musik, teater, dans, poesi” socialdemokratiske finansministern Ernst Wigforss (1881–1977).

Det här citatet var väldigt besjunget under kvällen. Både Ana Rubin och Anna-Klara Bratt tycker att det är viktigt att åhörarna lämnar diskussionen med framtiden i åtanke, den som de tror kommer att bli god.