Det är vinter i en medelstor industristad i lotteririksdagens Sverige. Femåriga Lisa (Ping Mon Wallén) trugar pappa Hasse (Mikael Persbrandt) att spänna knegarmusklerna och knyckla ihop sin senaste ölburk med bara handen. Det klarar han och Lisa gläds åt att hon har en sådan maskulin far.

Trots mamma Katjas (Tanja Lorentzon) betänkligheter firar familjetriaden julafton med Hasses släkt. Farbröderna skäller Katja för att splittra arbetarrörelsen med sin kvinnokamp innan de börjar slåss. Fylla och våld genomsyrar atmosfären. Katja får nog och sjappar. Som en allmosa låter hon Hasse behålla Lisa.

Mig äger ingen skildrar så Lisas och Hasses utsatta tillvaro i ett folkhem som sjunger på sista versen. När fadern väl har lärt sig vägen till dotterns dagis finner han att dess öppettider inte överensstämmer med en arbetsdag på fabriken. Lisa får börja övernatta på Hasses arbetsplats.

Vaknar på fabriken

Så länge Lisa är fem har filmen ett pyreperspektiv. Den lilla ser upp mot ett enormt kylskåp, vars enda torftiga innehåll är ett margarinpaket och några ölburkar. Hennes avgudade pappa är kommunismens röde riddare. När hon vaknar på fabriken möts hon av kapitalismens eldsprutande drake.

Hasses mansroll tarvar kvinnliga projektionsytor. Båten Tussigull, varmed familjen ska segla till Kuba, betecknas ”hon” understryker han för den förvånade Lisa. Ju tydligare det blir att Katja aldrig lär återvända, desto mer börjar han dricka. Alkoholismen är ett symptom på Hasses primära problem; oförmågan att finna ett genus i singelföräldrarollen.

Det är ett vacklande mellan försupen arbetarmaskulinitet och hyperfemininitet. Första julen efter separationen sätter Hasse upp lampetter i vardagsrumsfönstret med förhoppning om att grannarna ska ta honom för ett redigt fruntimmer.

Vid första mötet med Katjas nye älskare testar Lisa densammes maskulinitet genom att be honom knyckla ihop en ölburk med bara handen. Han misslyckas och skrockar ”Jag är väl ingen riktig proletär då!”.

Persbrandt överträffar sig själv

”Min mamma tycker synd om dig för att du inte har någon mamma,” säger 11-åriga Lisas (Saga Samuelsson) väninna. ”Men du har ju ingen pappa,” påpekar Lisa. ”Det är inte samma sak!” Vad ska man med pappor till?

Mikael Persbrandt överträffar sig själv med bravur i rollen som Hasse. Så tapper, ömsint och tragisk. Mig äger ingen får mig att se honom som en respektabel skådespelare i stället för en machofånig Gunvald Larsson. Även Mon Wallén och Samuelsson excellererar i sina Lisaroller.

Minuset i Pia Gradvalls (Keillers park) manus och Kjell-Åke Anderssons (Juloratoriet) regi är försöken att framställa Lisas två föräldrahem som stridande motpoler. När modern och morföräldrarna i en scen ondgör sig över socialdemokratins högervridning drämmer Lisa näven i bordet och påpekar att fadern arbetar åtta timmar per dag och får betalt för fyra medan Wallenberg behåller resten. Som funnes en politisk konflikt.

Katja och Hasse har samma ideologi, även om Katja verkar vara den enda av dem som faktiskt har läst Marx. Den stora skillnaden dem emellan är att Hasse är i garderoben om sin kommunism inför alla utom dottern och ex-hustrun. När Lisa demonstrerar på första maj smyger han i motsatt riktning. När han blir ihop med en bipolär borgarbracka låter han densamma skrodera om socialismens ondska oemotsagd.

För att straffa sin mamma bor Lisa i fäderneshemmet på heltid i flera år, trots dess brist på mat och handdukar. Jag tycker inte att Katja har direkt övergivit sin dotter. Hon bor inom gångavstånd från ex-maken och Lisa får sova över när och hur länge hon vill i sitt eget rum. Inom Hasses släkt råder, som sagt, våldskultur. Varje gång farfar (Sten Ljunggren) ilsknar till tar farmor (Eva Millberg) ut löständerna, strykrädd.

Farmor ger Hasse pengar till sprit ända tills farfar upptäcker det. Hasse bälgar då i sig så mycket rusdryck att han får ett epileptiskt anfall. Tussigull konfiskeras. Lisa flyttar hem till mamma och bryter all kontakt med Hasse. Pappan lyckas inte sjösätta någotdera av sina gull.

Bitvis är Mig äger ingen enerverande övertydlig. Varje gång publiken ska känna något dunkas det på med akustiska gitarrer. Den guldfisk Lisa bär omkring på när hon tar sina första stapplande steg bort från pappa känns som en uttjatad metafor för hotad oskuldsfullhet. Vid filmens slut vet jag fortfarande inte hurdan dess hjältinna egentligen är som person.