I en artikel i Expressen (1 juni 2013) framgår att Courtney Love inte har träffat sin dotter på över tre år. Underförstådda meningar svävar mellan raderna i texten. Frånvaro, droger, Courtney är en trasig individ – och en dålig mor. Artikeln är kort, domen hård.

Samtidigt, på andra sidan medialandskapet, går deckarförfattaren Camilla Läckberg till attack på Twitter. Hon har tidigare fått skit av anonyma nätmammor för att hon har låtit sina barn sova på mage. Nu har ny forskning ställt sig på deckardrottningens sida. För tydligen är mammorna som föredrar ryggläge av samma sort som sover tillsammans med sina bebisar, och nu har forskningen dömt ut samsovandet. Läckberg är då inte sen med att basunera ut sin revansch och därmed befästa sin plats i media-Sveriges föräldralandslag.

Men varför var tvisten med nätmammorna så viktig för Camilla Läckberg?

Ett bekvämt svar skulle kunna härledas till Läckbergs publika persona, hennes image av att vara en supermänniska och tillika supermorsa – en bild hon gladeligen har upprättat genom generösa inblickar i hennes genomlyckliga privatsfär. Dock tror jag att svaret på frågan är inlindat i en väv av strukturer som omger alla kvinnor i det offentliga. Läckberg avslöjar en befogad rädsla för omgivningens uppfattning av henne som förälder, och särskilt som mor, för domen är hård mot dåliga mödrar – särskilt om de har tagit plats i offentligheten.

Courtney Love kan få en artikel skriven om sig därför att hon inte har haft kontakt med sin vuxna dotter, men hon ligger ändå i lä jämfört med nordiska celebriteter som varit kassa mammor. Svensk media visste inte till sig av förtjusning när Felicia Feldt klädde av sin kejserliga mamma i offentligheten. Berättelsen om en längtan efter en frånvarande far i Feldts självbiografi dränktes av det upphetsade föraktet gentemot det misslyckade mammaproffset. Anna Wahlgren hade gjort sig skyldig till det allra värsta. Hon hade varit alkoholist, egoist, sexuellt gränslös (än så länge helt i linje med den annars hyllade rockstjärnemyten), men också kvinna och mor, en dålig mor.

När Wahlgrens uselhet avslöjades kunde allmänheten bocka av ytterligare en kvinnlig författare som låtit hedonismen och konstnärskapet gå före föräldragiget. Kerstin Thorvall är kanske det mest kända exemplet på sådana författare. Gemensamt med Wahlgren hade Thorvall det promiskuösa levernet och det självupptagna jaget. I båda fallen förlorar författarna ensamrätten över sina egna livshistorier. Deras öden får stå tillbaka, sanningen från vittnesmålen ska lyftas ur det dolda. Sveken, äcklet, misären: det onda ska inte få undanhållas det offentliga minnet. Kvinnorna som levt på skrivandet och berättandet döms utifrån sina kön. Valen de gjorde, och bakgrunden till deras handlande, är mindre intressant för publiken som aldrig tackar nej till ett offer på kärnfamiljens lyckoaltare.

En man kan välja sitt deltagande i föräldraskapet utan att riskera offentligt gatlopp i media. När Karl Ove Knausgård i Min Kamp 2 skildrade hur han avskärmar sig i månader från familjen, instängd i skrivarlyan, nästan direkt efter sin dotters födsel, avlöste det inga mediastormar. Leif GW Persson kunde sitta hos Skavlan (ironiskt nog i stolen i mittemot den Anna Wahlgren i ett senare program fick sitta i) och myspysigt deklarera sin obefintliga närvaro som far. Han erkände oblygt utan påföljder att uppfostringen av sina barn hade han helt överlåtit till sin fru. Han hade ju arbetat.

Jag tror att Camilla Läckberg av flera skäl inte vill hamna i samma offentliga hörn som Kerstin Thorwall och Anna Wahlgren. Hennes varumärke tillåter inga avvikelser från normerna, och det är i sin ordning att hon inte vill sprida en bild av sig själv som ansvarslös mamma. Men visst skulle det vara befriande att höra en kvinna i hennes position säga:
”Jag gör mitt bästa som mamma och det blir sällan bra, men jag är en jävel på att skriva böcker.”