Hur ser du på S-kvinnors ställning inom partiet?

– Det känns som vi har en stark ställning beroende på att många är engagerade i de frågor vi driver, och att vi får gehör. Sedan går det inte alltid hela vägen, men man lyssnar på oss och man tar oss på allvar.

– Nu på förbundsmötet höll Stefan Löfven ett väldigt bra jämställdhetstal, men det ska inte bara vara fina tal utan det måste vara handling också. Med den bakgrund Stefan har fackligt är han medveten om andra maktstrukturer och maktordningar och jag tror det är bra att ha den förståelsen för att kunna ta sig an könsmaktsordningen.

Mona Sahlin har kritiserat Löfven och hans fackliga avtryck, framför allt att han motsatte sig jämställdhetspotter. Du pratar om att gå från ord till handling. Vad har vi sett hittills från Löfven tycker du?

– Nä… Så är det på jämställdhetsområdet överlag. Många pratar jämställdhet, använder rätt vokabulär, men det är inte det man kan mäta sedan, utan resultatet. Det borde vi jobba mycket mer med. Man har alltid en massa ursäkter varför man inte lyfter upp jämställdhetsfrågorna.

– Vad jag kommer försöka driva är att man anger tidsgränser och mätbara mål för hur långt man ska nå i de frågor vi driver. Det tycker jag man har varit för dåliga på, just på jämställdhetsområdet, och det finns mycket att göra när det gäller attityder och verkställighet.

Kan en jämställd föräldraförsäkring bli en valavgörande fråga eller är intresset från allmänheten för svalt?

– Jag tycker att det finns intresse bland allmänheten. Och både när man pratar med kvinnor och män i barnafödande ålder märker jag att den yngre generationen behöver vårt stöd för att trycka på. Jag hör ganska ofta att det finns en kritik mot yngre kvinnor, en dubbelbestraffning som gör att det inte alltid är så enkelt för föräldrar att ta strid för jämställdhet och dela på ansvaret.

– Den här ursäkten att vi inte ska lägga oss i… Jo det ska man väl visst göra. Om vi som politiker ser att en reform leder till ojämställdhet, då måste även politiken lägga sig i det. Inte bara säga att vi ser effekterna men det är en privat fråga vid köksbordet. Det tycker jag är en feghet.

Det var ju lite märkligt under S-kongressen, att så många markerade från talarstolen att de helst sett att beslutet om föräldraförsäkringen gått längre men tänkte rösta för kompromissen ändå. Så stödet kanske gror därute…

– Ja, det ser jag som en förändring. Att det finns ett stöd för att föräldraförsäkringen ska vara individualiserad på sikt och att en tredelning är ett steg på vägen. Och det finns ett stöd både inom partiet och från sidoorganisationer som SSU, men också från fackligt håll. Så jag tycker ändå att man tar steg för steg. Där får man inte nöja sig, utan får vi makten, som jag tror att vi får efter nästa val, då får vi trycka på och påverka så det går snabbare framåt än det har gjort nu.

Finns det något du kan göra för att stärka S-kvinnors ställning och inflytande?

– Ja, det tror jag. Jag kommer att arbeta med att stärka kommunikationen med klubbar och distrikt så vi blir starkare lokalt. Om man ser att man kan påverka ute är det lättare bli fler, värva medlemmar och lägga fler konkreta förslag som leder till beslut. Då blir vi starkare också på riks. Det finns mycket konkret att göra, till exempel för rätten till heltid.

På S-kongressen togs inget beslut om att lagstifta om rätten till heltid, utan det lämnas tills vidare till arbetsmarknadens parter. Vad säger du till de som anser att parterna redan har fått alldeles för mycket tid på sig?

– Jag tycker inte att det räcker att säga att parterna ska få mer tid. Hur lång tid då? Man kan inte hela tiden skjuta på det när inget händer. Nu går det snarare åt fel håll. Där tycker jag det är viktigt att sätta tidsgränser. Har man inte nått dit vid en viss tidpunkt då får man föreslå lagstiftning.

– Men det är också en fråga där vi har möjlighet att påverka genom politiska beslut ute i kommunerna. Det vill jag att vi jobbar än mer med, och där vi har majoritet trycker på via klubbarna lokalt.

– Grunden för jämställdhet och också individens frihet är en god välfärd och att människor har möjlighet att försörja sig själva. Men tyvärr är det inte så nu. Många kvinnor lever i relativ fattigdom och många unga, både kvinnor och män kan inte försörja sig och det är inte okej.

Lönegapet har också stått still. Behövs det mer drastiska förslag?

– Det är självklart att vi måste jobba mycket mer med lönefrågan. Det finns inga direkta incitament just nu för att utjämna lönerna. När OECD tar fram rapporter om att klyftorna ökar vet man också att även jämställdheten minskar eftersom fler kvinnor har låga löner. Där måste man ta fram ett batteri av åtgärder, bland annat uppvärdera de yrken där kvinnor finns.

Vad ser du framför dig konkret?

– Dels handlar det om att inte sänka skatterna utan att utveckla välfärden. Det är ett sätt som leder både till fler jobb och att det finns utrymme för löneutveckling. Sedan tror jag att vi behöver samarbeta mer fackligt-politiskt så att man lyssnar på vad de som jobbar fackligt ser för möjligheter. Jag önskar att jag kunde säga det här och det här och det här, men tyvärr så kan jag inte göra det.

– Vi måste komma bort ifrån bilden av mannen som familjeförsörjare, även om ingen pratar så i dag lever mycket av strukturerna kvar. Det lyser igenom när kvinnor går ner i arbetstid medan män jobbar mer när de får barn. Det lyser också igenom när det gäller kvinnor och företagande. Kvinnor förväntas inte starta den typ av företag som är lönsamma, utan hålla sig kvar i låglönesektorn. Även om kvinnor är mer välutbildade i dag hålls de utanför den ekonomiska makten. Jag tror att alla de här delarna hänger ihop med varandra när det gäller jämställdhet. Det räcker inte att jobba med föräldraförsäkringen, man måste samtidigt jobba mot mäns våld och samtidigt se till att det blir fler kvinnor i bolagsstyrelser. Man måste sätta upp mål för allt de här, en chockvåg av jämställdhetsförslag.

Kommer vi att få se det om Socialdemokraterna får makten efter valet?

– Ja, jag tror faktiskt att det finns möjlighet till det. Det finns ett helt batteri med förslag som man skulle kunna lägga. I ganska många frågor har vi redan förslag som inte är som regeringens. När det handlar om bolagsstyrelser exempelvis har EU förslag som Sverige i dag säger att vi inte ska använda oss av, utan att vi klarar det själva, men det tycks vi ju inte göra. Då kan man använda sig av de politiska strukturer som finns för att vi ska få jämställdhet och titta mycket mer på länder som har fattat beslut som når längre och se att det är möjligt.

Tillsammans med din företrädare Lena Sommestad har du tagit strid mot ett eventuellt femte jobbskatteavdrag och till skillnad från Stefan Löfven kan ni tänka er att dra tillbaka ett sådant. Det framgår av en debattartikel i Aftonbladet. Vilka fler förändringar vill ni se när det gäller skattepolitiken?

– När det är dags att diskutera valmanifest och valfrågor vill vi titta på alla intäktsposter och utgiftsposter. Det värsta nu är att den borgerliga regeringen kommer med jobbskatteavdrag hela tiden som någon slags lösning på allting. Vi har sagt vad vi tycker där, ibland får man gehör och i bland inte, men än är det inte slutdiskuterat om helheten och vilka frågor vi ska prioritera för att nå jämställdhet. Varken kvinnor eller män har gynnats av skattesänkarpolitiken. Den har gynnat vissa män, men inte ur jämställdhetssynpunkt.

Hur fortsätter diskussionen om vilka som inkluderas i S-kvinnor utifrån kritiken mot vitheten bland de nominerade till ordförandeskapet?

– Det pratades en del om det, att alla ska inkluderas, både på S-kongressen och S-kvinnors förbundsmöte, och man måste arbeta aktivt. Ibland är vi lite för försiktiga. Det finns många olika maktordningar och strukturer och vi vet att alla inte kommer till tals på samma sätt, det gäller så klart även kvinnor. Vi måste rannsaka oss själva och se vilka som har tolkningsföreträde, vilka som kommer med, vem som känner vem.

Du fortsätter jobba som ordförande för Sveriges kvinno- och tjejjourers riksförbund, SKR…

– Jag fullföljer mitt uppdrag, som löper ut nu i april, sedan träder jag tillbaka och jobbar lite mer internt med styrelsearbetet och gentemot våra medlemsorganisationer. Vi har en väldigt bra vice ordförande, Zandra Kanakaris, som är helt beredd på att hon ska ta mer det externa fram till april. Det har vi pratat om under sommaren om det skulle bli så att jag blev vald. Den största belöningen och stimulansen för mig i jämställdhetsarbetet har alltid varit att man faktiskt kan stötta andra kvinnor, både yngre och äldre, i olika sammanhang och ge tillbaks det man själv har fått sig till dels tidigare.

Nyligen kom det fram att skyddade personuppgifter läckt ut på nätet och du skrev då att för mycket ansvar läggs på de våldsutsatta, att det borde finnas mer automatiska mekanismer i skyddet bland annat. Vilka brister ser du hos myndigheterna och varför är det så svårt?

– Ja det undrar jag också många gånger. Skulle man jobba mycket mer konstruktivt med rutinbeskrivningar och checklistor så skulle man nå mycket längre. Även om vi (SKR, red anm) stärkt vår position, eftersom vi har växt så mycket, har vi förhållandevis lite resurser när man jämför med alla myndigheter. I det här ärendet till exempel så hänvisar ju myndigheter till oss för att vi hade tagit reda på hur det kunde bli så. Jag slutar aldrig att förundras över det. Vi skulle kunna jobba mycket mer målmedvetet med andra saker om också andra tog sitt fulla ansvar.

– Det måste vara något med själva frågan, när det finns konsensus om att man ska bekämpa våld mot kvinnor, att man ska satsa på frågan, och det ändå brister så mycket. Då måste man fråga sig varför och se att det finns problem med attityder och strukturer när det gäller mäns våld mot kvinnor. Även om kvinnor och kvinnoorganisationer som har jobbat med det här länge har mycket kunskap så räcker det inte. Eftersom män har fler ledande positioner i samhället och mer makt, men också för att större delen av förövarna finns inom gruppen, måste ett större och tydligare ansvar ligga hos gruppen män. Där saknas en del i själva ledarskapet, att man tydligt tar ställning, inte bara med fina ord när man besöker kvinnojourer och på högtidsdagar, utan i faktisk handling. Det handlar också om språk, hur man benämner våldet.

Du säger att det finns mycket att göra när det gäller kopplingen mellan våld och maskulinitet. Hur ser du på mediers ansvar?

– På sommaren vet jag att jag kommer att få frågor om att det är fler överfallsvåldtäkter utomhus. Medier vill ofta beskriva det som är spektakulärt. Jag kan förstå att man ska beskriva det – också – men man glömmer att det sker våldtäkter hela tiden. Och det är väldigt vanligt att flickor blir våldtagna inomhus av någon de känner. De våldtäkterna beskrivs inte, vilket blir en svårighet när det gäller att bekämpa det sexuella våldet. Man tydliggör varken vem som är förövare eller vem som blir utsatt. När det sedan inte är som det talas om eller beskrivs funderar man till och med över om det var ett övergrepp. Både på tjejjourer och kvinnojourer får vi sådana frågor: ”Är det här ett övergrepp?”, ”Var går gränsen?”, ”Får jag säga nej?”, ”Är det våldtäkt om man sover?”.

Sedan 2007 ska kommunerna erbjuda skydd för våldsutsatta kvinnor och barn, inte bara bör som det var innan. Jourerna gör avgörande insatser för våldsutsatta kvinnor och barn, ofta med små medel. Innebär det att kommunerna slipper undan sitt ansvar?

– Den diskussionen har vi. Samma som med de statliga pengar som finns att söka från Socialstyrelsen. Är de till hjälp eller inte? De är naturligtvis en förutsättning för att det som görs ändå ska kunna göras. Många jourer skulle inte kunna ge den hjälpen annars. Sedan måste man fundera på hur de verkar på sikt så att de inte förhindrar att kommunerna utökar sitt ansvar.

Och i de här sammanhangen möter du ibland egna partikamrater…

– Ja det kan jag göra. Då har jag varit drastisk och sagt ”…kom nu inte och fjäska i retoriken”. Det räcker inte att med några miljoner till Socialstyrelsen att dela ut till jourerna, utan nu handlar det om det metodiska arbetet överallt i kommuner och myndigheter. De får gärna lägga några miljoner till Socialstyrelsen också, men det stora arbetet ska ske ute lokalt för det är där stödet och hjälpen ska finnas.

– Sedan saknas det mycket engagemang i det förebyggande arbetet och där behöver det göras mycket mer. Alla är lite osäkra på hur man ska göra och det är väl inte så enkelt, men om man inte ens försöker kommer det inte bli något gjort och vi ser ju att våldet ökar tyvärr.

Kommer du att driva de här frågorna som S-kvinnors ordförande också?

– Ja, i S-kvinnor har vi antagit plattformen – ”En jämställd värld är möjlig” – som handlar mycket om arbetslivet, men naturligtvis tar jag med mig frågan om våld mot kvinnor för där har jag mycket kunskap och stort engagemang. Vi har jobbat länge med det inom S-kvinnor och på senare tid utbildat ansvariga i varje distrikt som ska kunna vara ett stöd ute i klubbar.

Är det naivt att tänka sig att en chockvåg av jämställdhetspolitiska förslag – om de genomförs och kvinnors ställning stärks – leder till att våldet minskar, eller kan framsteg ha motsatt effekt?

– Det är klart att det kan bli motreaktioner, det ser vi med näthat och hot, men samtidigt måste man driva saker framåt. I Ryssland till exempel, som har starkare patriarkala strukturer än Sverige, mördas 15 000 kvinnor varje år. Så det är ju ändå bättre ju mer jämställt det blir. Där menar jag att ledarskapet bland män måste bli tydligare när motståndet dyker upp.

Hur ser du på Feministiskt initiativ och vad skulle det betyda för S-kvinnor om partiet kom in i riksdagen?

– Att jobba för samma saker är alltid en styrka. Sedan om det behöver ske i riksdagen eller inte… Tittar man tillbaka genom tiderna var ju Grupp 8 en stark påtryckning. Stödstrumporna och när Fi bildades var också påtryckarkrafter för andra att skärpa till sig och spetsa till både argument och förslag. Sedan har jag ändå tagit ställning mer för socialdemokratin, just för att det är tydligt med både klass och kön.

Tror du att det skulle bli någon skillnad för övriga partier om Fi satt i riksdagen?

– Jag vet inte riktigt. Det beror lite på vad de skulle lägga för förslag, och det parlamentariska läget, hur konstellationerna skulle se ut. Även om konkurrens inte är mitt högsta mål så är jag tävlingsinriktad och det är klart man tvingas vässa argumenten både med sådana som är motståndare och de som ligger nära en. Och det är ju bra så att vi får kraftfulla bra förslag, men också så att det kommer fler förslag. Det finns även borgerliga partier som tycker som vi i en del. Några aktioner som vi har gjort med Sveriges kvinnolobby, som kampanjen för lika lön, var en del borgerliga partier och även Fi med i.

Men det var länge sedan vi såg någon kvinnoallians i riksdagen…

– Ja, det är ändå ganska mycket blockpolitik, när det är så osäkra majoriteter kanske det blir än svårare. Tidigare hade vi ett samarbete i riksdagen, men det har inte funnits något intresse för det sedan 2006.

Du har sagt att du kommer klara den höga arbetsbelastningen i dina uppdrag tack vare att du är skaraborgare. Hur är en skaraborgare?

– Ha, ha, ha, det kan vara personrelaterat också… Jag har fått med mig en bondtradition där man står stabilt med båda fötterna på jorden, diskuterar saker och har högt i tak. Det och att det faktiskt går att ändra sig. Om det är skaraborgskt vet jag inte. Min mormor är min stora förebild. Hon lever inte längre, hon var född 1906, och var en väldigt modern person. Mormor var centerpartist ända tills hon var över 80 år. Då ändrade hon sig och röstade på Socialdemokraterna.