När FN:s kvinnokommission 2003 tog upp våld mot kvinnor kunde medlemsländernas delegationer inte enas om några slutsatser. Mycket stod därför på spel när frågan kom upp på nytt vid årets konferens. Margareta Winberg, ordförande för UN Women Sverige beskriver resultatet som en stor framgång – för Michelle Bachelet, tidigare president i Chile, som lett uppbyggnaden av UN Women och nu återvänder till inrikespolitiken.
Att det till slut blev en överenskommelse beskrivs som en stor personlig framgång för Michelle Bachelet, som varit väldigt pådrivande under förhandlingarna och under sitt avslutningstal annonserade sin avgång från UN Women, den nya FN-organisation för kvinnors rättigheter som hon lett uppbyggnaden av.
Motståndet i förhandlingarna kommer främst från en ohelig allians av konservativa länder som förenas i farhågor om vad jämlikhet mellan män och kvinnor skulle betyda för samhällsutvecklingen. Där ingår Iran, Ryssland, Syrien, Egypten, några av länderna i den afrikanska gruppen och Vatikanstaten. Det var till stora delar på grund av den lobbyn som FN:s kvinnokommission förra året, för andra gången någonsin, inte kunde enas om några slutsatser. Det är framför allt varje referens till sexuella och reproduktiva rättigheter som dessa länder motsatte sig lika starkt i år, och det muslimska brödraskapet i Egypten gick ut med ett 10-punktsprogram där de fördömde kvinnokommissionens krav och hävdade de skulle leda till att samhället faller sönder.
Resultatet är alltså en kompromiss, ändå noterar till exempel Roksbloggen flera progressiva skrivningar. Några av dem är nya, som att dokumentet nämner ”femicide”, det vill säga att kvinnor mördas för att de är kvinnor. Dessutom finns en paragraf som tar upp vikten av att ha självständiga kvinnojourer.
Journalisten Jenny Nordberg beskriver i en krönika i Svenska Dagbladet hur enskilda delegaters civilkurage haft avgörande betydelse för utgången. Och att det blev en överenskommelse över huvud taget beskriver Margareta Winberg som det allra viktigaste:
– Många vågade inte hoppas på det med det stora motstånd som finns och växer, konstaterar hon.
Varför var det viktigt att få med alla delegationer?
– Det var viktigt för UN Womens status eftersom Michele Bachelet spelade en stor, ja kanske avgörande roll i slutstriden.
Kommer vi att kunna se några konkreta effekter av besluten?
– Nej inte annat än att överenskommelsen ger kraft och inspiration att fortsätta kämpa. Och det är naturligtvis gott och väl.
Ökar det här förutsättningarna för framsteg för kvinnors rättigheter?
– Med tanke på de framsteg som de fundamentalistiska krafterna gjort, så tror jag inte att de kvinnor som bäst skulle behöva sin frihet kommer att få den. Mötet i New York har mera av mobilisernade karaktär än normskapande.
Hur ser förutsättningarna ut för en ny internationell kvinnokonferens efter det här mötet?
– Vid en ny kvinnokonferens skulle det vara mycket farligt om man till exempel skulle föreslå en ny konventionstext. Världen är mycket mer reaktionär nu än 1979 när Kvinnokonventionen togs i FN. Men en ny stor världskonferens kommer att mobilisera och det är också bra.
