Det finns de som förnekar att det skulle finnas muslimska bögar. Då handlar det om begreppsliga strider om vad som är muslimskt och vad homosexualitet är. Men på barerna i Beirut, Damaskus och Kairo är frågan överflödig. Där har Erica Li Lunquist träffat gott om bögmuslimer.
För att besvara den frågan bör vi först undersöka de många betydelser och diskurser som döljer sig bakom dessa ord, kanske inte i ordens etymologiska betydelse utan vad det egentligen innebär att vara homosexuell eller bög eller flata eller queer eller någon annan bokstav i den ständigt växande hbtqia-akronymen. Sen bör vi undersöka vad som menas med att vara muslim. Hur definierar vi bögen och muslimen? En vanlig fälla en del gärna hamnar i är en kategorisering utifrån binära strukturer, som att dela upp världen i öst och väst, vi och dem, heterosexuell och homosexuell, muslim eller icke-muslim och så vidare.
Om vi följer muslimen Mohamud Salads resonemang i eftersnacket av Debatt härom året finns det ingen gråzon. En är antingen eller. Man eller kvinna. Bög eller muslim. Världen är våldsamt dikotomisk. Den som kallar sig både muslim och bög reformerar således religionen genom en godtycklig tolkning som styrs av personliga referenser. Religion betraktas som en monolitisk storhet. ’Islam är inget kalas, det är ingen rea där man måste sälja ut allt bara för att andra gör det’ svarar Salad då Ardeshir Bibakabadi, som kallar sig Sveriges enda homosexuella muslim, påpekar att om kristendomen kan reformeras och bli mer pro-gay så kan islam det med.
Men om vi håller oss kvar vid påståendet om att det inte finns några homosexuella muslimer, som Irans förre president Ahmadinejad påstod, så har de som säger detta, delvis rätt. MEN skulle jag säga, det handlar delvis om en begreppsförvirring där det förbjudna ligger i en handling, inte i en identitet och där ordet homosexuell ibland felaktigt översätts och används för att beskriva de handlingar som Lots folk utförde i berättelsen om Sodom och Gomorra. Men som vi vet existerade inte ordet homosexuell i europeiskt vokabulär förrän 1868, då även ordet heterosexuell uppfanns som dess radikala motsatts. Därför kan både Ahmadinejad och Salad påstå att homosexuella inte existerar i arabvärlden (och definitivt inte på Lots tid för 4000 år sedan), eftersom de uppfanns i Europa och har sedan dess spridit sig som ett virus över världen.
Men vad förbjuder då Koranen enligt dess uttolkare? Mer liberala muslimer tycker inte det är helt tydligt huruvida Koranen förbjuder samkönad sexualitet, även om det finns ett uttalat förbud både i hadither, (utsagor om vad profeten sagt och gjort) och i rättstraditionen fiqh. Det är alltså inte i Koranen som straffet för handlingen liwat går att finna. Detta öppnar upp för flera olika tolkningar. Liwat, som motsvaras av sodomi i kristen tradition, kopplas även samman med den religiösa doktrinen om att alla handlingar som motsäger det som anses som naturliga sexuella relationer och de sexuella handlingar som äger rum utanför äktenskapet, dvs. shudhudh jinsiyya, sexuella perversioner, skall förbjudas.
De muslimer som argumenterar i linje med Ahmadinejad och Salad menar att en muslim som agerar utifrån sitt homoerotiska begär inte är att betrakta som muslim eftersom hen i praktiken har förkastat islam till förmån för sina sexuella begär. Endast den som inser att det är en synd kan fortsätta kalla sig muslim. Den homoerotiska tanken är i sig inte syndig. Detta synsätt erkänner samkönad lust men förbjuder dess praktik och retoriken är kontraproduktiv för en pro-homosexuell ställning. Vad som bör hållas i minnet är att debatter som rör icke-normativ sexualitet i relation till islam är explosiva eftersom de frambringar känsliga religiösa och politiska frågor som gärna diskuteras i förhållande till imperialism, identitetspolitik och kolonialism och är därför inte en isolerad fråga.
En mer liberal tolkning av Koranen är nödvändig om samkönad kärlek och sexualitet skall kunna accepteras fullt och en måste ha ett kritiskt förhållningssätt till koranen och inte minst till dess uttolkare, något som är av relevans även i Sverige angående homofobin och diskrimineringen inom svenska religiösa samfund, där argumentationer mot samkönade äktenskap är liknande för såväl konservativa korantolkare som för bibeltolkare.
Även om det i Sverige finns initiativ att öppna upp för ett bredare sätt att tala om sexualitet och religion är det fortfarande en del som fastnar i den identitetspolitiska gyttjan. En erfarenhet jag tagit med mig från min forskning i Libanon är att alla inte passar in i de kategoriseringar vi i Sverige är vana vid att använda. Därför uppstår denna förvirring kring bögarnas vara eller icke vara.
Att vara bög i Beirut kan till exempel innebära ett liv där du till största del följer den raka vägen i linje med samhällets heteronormer, som att till exempel ingå i ett heterosexuellt äktenskap. Att vara bög i Beirut kan även innebära att vägra definition och öppenhet, men att referera till delar av sitt liv som ”a gay life”. En identifikation som bög är också ofta kopplad till praxis och beteende och är beroende av och står i relation till sexuellt beteende. De unga män som jag träffat under mina fältarbeten i Beirut använde ordet gay och muslim för att beskriva sin sexuella respektive religiösa identitet, men det innebar olika saker för dem vid olika tidpunkter. ”Gay” blev en flytande term, en svajig kategori, liksom ”muslim”.
Bögmuslimer finns alltså. Jag har träffat dem, på Beiruts många gayklubbar, i Damaskus och i Kairo.
