De frågor som kvinnor haft lättast att enas kring har handlat om våra kroppar. Om detta är bra eller dåligt kan man diskutera. Kanske är det helt enkelt en reaktion på att hatet mot kvinnor nästan alltid manifesterar sig som ett skändande av de specifikt kvinnliga kroppsdelarna.
”Jag har inget annat än muttan gemensamt med en lottakårsordförande från Djursholm”, sa Britt Edwall en gång. Och det finns väl ögonblick då jag håller med henne. Säger du systrar osäkrar jag min revolver.
Ändå: det är inte så bara, det där med muttan. Även vi som aldrig blivit våldtagna vet att det inte handlar om att någon stackars svagsint gosse har ”missförstått det sexuella spelets regler”, som den ännu mer svagsinta sexualbrottsutredningen formulerade det. Det handlar inte om sex utan om våld och kontroll och om hat. Och det är påfallande hur näthatet mot kvinnor koncentrerar sig på virtuella skändningar av deras könsdelar, trots att det rimligtvis framkallats av något som de här kvinnorna har sagt eller skrivit.
Faktum är att de frågor som det varit lättast att ena kvinnor kring har handlat om kvinnors kroppar. Då har partitillhörighet och ideologiska motsättningar kunnat överbryggas. En av höjdpunkterna under min långa tid i kvinnorörelsen var den framgångsrika kampen mot just sexualbrottsutredningen. Med goda argument, massor av humor och framför allt samarbete mellan så olika grupper som Husmodersförbundet och Lesbisk front lyckades vi visa hur absurda utredningens förslag var och förpassa den till arkiven.
Bisarra kampanjinslag
Det senaste året har jag haft anledning att med viss avund iaktta hur framgångsrikt ett annat kvinnosamarbete har varit. Även det handlar om kvinnors kroppar, i det här fallet om brösten. Först kampen för mammografi, med eldsjälar som Margó Ingvardsson och Gunilla Myrberg. Sen arbetet för att sprida kunskap om bröstcancer, stödja forskningen och förbättra vården, där 1,6 miljonersklubben och Rosa bandet varit och är drivande.
Innan jag själv blev sjuk i en annan typ av cancer hade jag svårt för Rosa bandet-kampanjerna, som jag fann lika fåniga som sju sorters småkakor. Jag läste Barbara Ehrenreichs Gilla läget och höll med henne. Det första (och bästa) kapitlet i den boken handlar om hennes egna erfarenheter som bröstcancerpatient och hennes avsky för allt det rosa och gulliga som numera omger den sjukdomen, möjligen i högre grad i USA än i Sverige. För att inte tala om kravet på att den cancersjuka ska vara optimistisk och gärna tacksam över sin sjukdom.
Och visst kan man reagera på en del inslag även i de svenska Rosa bandet-kampanjerna. Cordelia Edvardson skrev häromåret en underbar krönika om den bisarra idén att låta Börje Salming ringa runt till kvinnor och fråga om de hade undersökt sina bröst. Och visst kan man skratta åt de rosa bensindunkar, rosa rattmuffar och rosa snöskyfflar som marknadsförs på kampanjens hemsida.
Ursäktar rosa
Kanske borde jag rent av vara glad över att slippa allt det rosa? Cancer i buken lär ingen kunna glamorisera.
Men sanningen är att jag snarast är avundsjuk på bröstcancerpatienterna. En god vän berättar att hon blev opererad inom en vecka efter att hon upptäckt en knöl i bröstet och sedan fått all tänkbar hjälp av ett sammanhållet vårdteam. Det är annat än de väntetider och den brist på samordning som jag har tvingats uthärda. Huvuddelen av den information man hittar i väntrummen på cancermottagningarna handlar om just bröstcancer och är ofta producerad av en bröstcancerförening, en form av praktiskt systerskap som inte alls får mig att osäkra nån revolver utan snarare känna mig som flickan med svavelstickorna, hon som står ute i kölden och längtansfullt tittar in i de varma upplysta rummen.
Och även om jag i mycket håller med Barbara Ehrenreich börjar jag vekna också inför de kommersiella inslagen. En massa miljoner till bröstcancerforskningen kan kanske ursäkta även de fånigaste rosa föremål?
Fast just rosa bensindunkar vet jag inte.
