Häromveckan hölls den allra första Scenkonstbiennalen – en sammanslagning av de årliga teater- och dansbiennalerna – i nya kulturhuset Spira i Jönköping. Karin Jacobson rapporterar från en biennal med mycket feminism i programmet.
Under en vecka har nu skådespelare, regissörer, mimstudenter, rekvisitörer, dansare, koreografer och musiker mötts för att samtala om teaterns och dansens framtid, arbetsvillkor och roll i Sverige och utomlands, samt inte minst för att se på varandras produktioner.
Ur feministisk synvinkel var det ett spännande program. Av de fem internationella produktioner som bjudits in att gästspela är tre av och med kvinnor, och gestaltar kvinnliga erfarenheter. Autumn Dance handlar om regimkritiska iranska kvinnor i Iran och Paris, Our Story är en teater-, dans- och videoföreställning om pakistanska kvinnors livsvillkor och Women of Troy – festivalens snackis – en stark berättelse om de georgiska kvinnornas historia från 90-talet fram till i dag.
För den som bara hann med ett dygns biennal blev programmet tajt. Och som så ofta är det när man minst förväntar sig det som det händer. Folkoperans nya uppsättning av Carl Orffs Carmina Burana hade jag i ärlighetens namn valt för musiken, inte med förväntan att kunna skriva en feministisk analys. Det gör sig dock mer eller mindre självt, då regissören Mellika Melouani Melanis konceptidé varit att låta de gamla 1200-talstexternas teman om lycka och olycka speglas genom sju 80-åriga kvinnors levnadsöden. Kvinnorna är de första in på scenen – stapplande med käppar – och inleder med att berätta sina respektive livsöden. Kärlek, ond bråd död, olyckor och lyckor.
Tvära kast
Föreställningen igenom kommenterar de sedan texterna i musiken, som till exempel ”Lyssna nu, det här handlar om mig”. Även när de inte medverkar aktivt, sitter de längst fram på scenen på höga vita stolar, eller syns på en flera meter hög filmduk bakom orkestern. Att få se dessa skrynkliga gamla ansikten och ådriga kvinnoarmar, som fond till den dramatiska musiken, är en både stark och rörande upplevelse. Lika vacker är scenen när de – efter att ha synts på filmduken på shoppingtur i en mataffär – har en dionysisk festmåltid med operasångaren Olle Persson framför orkestern.
En biennal innebär förstås tvära kast, och efter Carmina Burana-extasen landar jag några kvarter bort i gympasalen på Per Brahe-gymnasiet, för tillfället omdraperad till scenrum för skådespelaren Andrea Edwards uppsättning av Valerie Solanas Scum-manifestet. Edwards inleder med att vädja till den kvinnliga delen av publiken att vi måste försöka att inte kasta sympati på de män som snart kommer att sitta mitt emot oss.
– Jag har spelat 150 föreställningar, så jag vet att de kommer klara sig ändå.
Renande manshat
Trots uppmaningen lyckas vi inte. För vem kan låta bli att skicka sympati till de utsatta på andra sidan, när Edwards föreslår att de ska utrotas? Även om jag själv lyckas låta bli att fnissa nästan alla gånger impulsen kommer, har jag full förståelse för de många på bänkarna bakom som inte fixar det.
Att se en föreställning med ett manshatarperspektiv visar sig i övrigt – skrämmande nog – vara en katharsis. Inte för att jag hatar män, utan därför att jag genom mitt liv sett och upplevt så många föreställningar och litterära verk som – medvetet eller omedvetet – haft det motsatta perspektivet. Oftast utan att kritiseras för det. Andrea Edwards har däremot blivit mordhotad flera gånger, liksom andra kvinnliga medlemmar av ensemblen. Något som intressant nog inte drabbat den manlige regissören, Erik Holmström.
Inte heller låter den 46 år gamla texten daterad. Det är svårt att inte dras med av det rappa, drastiska språket och intensiteten i framförandet. Speciellt inte som Valerie Solanas problembeskrivning tycks stämma förvånansvärt väl överens med verkligheten i dagens Sverige. För det är ju inte svårt att konstatera – även 2013 – att mycket av världens ondska till stor del skapats av män. Krig, våldtäkt, massmord, lidande, miljökatastrofer. Även den allmänt rådande sexistiska kvinnosyn som Solanas talar om är väl bekant i ett land där media sexualiserar kvinnan varje dag.
Också för den som redan är övertygad feminist blir Scum-manifestet en knock och en ögonöppnare. En rakbladsvass text som – liksom många andra på biennalen – förtjänar att gestaltas oftare.
