Frågeställningarna var därför:

”Vad har egentligen alla utredningar som gjorts om jämställdhet hittills kommit fram till? Blev det något av dem? Om inte – varför då? och Vad kan vi göra framöver för att få saker att hända?”

Huvudsekreteraren för JA-delegationen, Maria Hemström Hemmingsson inledde med en genomgång av nuläget. Hon konstaterade till exempel att lönegapet består och betonade att 47 minuter mer obetalt arbete per dag kanske inte låter så avgörande, men på ett år blir det sju veckor och på ett genomsnittligt arbetsliv sex år och effekterna följer med in i pensionen.

– Om vi inkluderar både betalt och obetalt arbete arbetar kvinnor och män lika många timmar. Skillnaden är att män gör det på jobbet och får lön och pensionspoäng, sade Maria Hemström Hemmingsson.

Och skillnaden beror inte på att flickor skulle ha mindre ambition och potential, betonade hon, för flickorna presterar bäst i skolan på alla områden, på nationella prov, i betyg, i alla ämnen och på alla gymnasielinjer.

– Någonstans på vägen från nyanställning till toppen försvinner de här flickorna. Jag har svårt att förstå att Sverige har råd att avstå från denna resurs.

En avgörande fråga, menar Hemström Hemmingsson, är om det arbete som innebär att ta hand om barn och gamla kommer att börja betala sig.

– Frågan är hur det ska gå till i frånvaro av beslut och reformer som får människor att ändra beteende. Hoppas går ju men att tjejer är duktiga studiemässigt är ingen nyhet. Det har varit så länge och ser ut så i stora delar av världen.

Under förmiddagen redogjorde digniteter på området som Anita Nyberg, Anita Göransson och Gertrud Åström, Anna Wahl, med flera, för sina insatser i åtta jämställdhetspolitiska utredningar under skicklig vägledning av Agneta Stark.

En hel del hinder på vägen identifierades, och några saker återkom i de påföljande paneldiskussionerna – att jämställdheten i arbetslivet påverkas av vad som händer på andra politikområden, att det går både bakåt och framåt, och att kunskap inte räcker – förändring kräver även både (politisk) vilja och handling. Just därför riktades mycket kritik mot att jämställdhetsarbete så ofta organiseras i projektform.

Anna Ekström, som nu är generaldirektör på Skolverket, har till uppgift att genomdriva de jämställdhetsmål som hon gjort utredningar om hur de ska uppnås. Hon menar att bristen på jämställdhet i skolan inte beror på lagstiftning utan på tillämpning. Att jämställdhetsarbete blir något som bedrivs när projektpengar finns. Precis som andra föredragshållare konstaterar hon att mycket har hänt, men långsammare än önskvärt, och att mycket också inte hänt.

Av detta, av statistiken som presenterades, exempelvis det faktum att lönegapet bestått i decennier, till och med ökat i privat sektor, samt med tanke på pojkars låga prestationer i skolan, bristen på insatser för fler män i kvinnodominerade sektorer och tendensen att frågan om jämställdhet i sig fortfarande intresserar mest kvinnor (90 procent av de 250 konferensdeltagarna var kvinnor) kan slutsatsen dras att den tillspetsade snabbsammanfattning av kvinnomaktutredningen, som Anita Nyberg berättade hade förekommit internt bland ledamöterna, är lika aktuell i dag som 1998:

• Sverige inte ett jämställt land

• Arbetslivet fungerar inte rationellt

• Könskvotering (av män) är vanligt

• Män är som korkar flyter alltid upp

• Bättre att satsa på könsbyte än utbildning

• Offentlig sektor exploaterar kvinnor

Och hur det ska gå att komma ifrån projektformen för jämställdhetsarbetet och komma vidare är något som JA-delegationens fortsatta arbete får utvisa. Men som Gertrud Åström påpekade:

– Jämställdhet är en abnormitet i svensk politik för det finns ingen myndighet som tar hand om det politiken kommer på.

Forskaren Malin Rönnblom var tveksam till en del formuleringar i direktiven till utredningen, om hur jämställdhet mäts. När jämställdhet handlar om att räkna blir makt och antal samma sak och dessutom återskapas kategoriseringen utifrån kön, framhöll hon:

– Vi ska väl inte jämföra oss med kvinnor i andra länder eller mannen som norm, utan med visionen av det samhälle vi vill ha?