Hoten mot 19-åriga Amina i Tunisien, som anslutit sig till Femens kampmetod genom att posta en bild på sin nakna överkropp, har väckt stor sympati världen över. Men många av de lokala aktivister som stöder hennes rätt att protestera hur hon vill är samtidigt kritiska till metoden. Den diskussionen måste tas på allvar skriver Sholeh Irani.
Den 11 mars publicerade tunisiska Amina, 19 år, en bild på sig själv med naken överkropp på Femen Tunisiens Facebook-sida. På överkroppen hade hon skrivit ”Min kropp tillhör mig och är ingens heder. Fuck your morals” på arabiska. Den ukrainska kvinnogruppen Femen ansökte tidigare i år om att få starta en filial i Tunisien. Ansökan avslogs av den tunisiska staten, som anser att gruppens verksamhet är ”anti-islamisk”. Amina har enligt uppgift i tunisiska medier, varit i korrespondens med Femens ordförande sedan februari i år.
Nakenbilden av Aminas överkropp har skapat debatter, uppmärksammats utomlands och upprört ultraislamiska grupper som hotade henne till döds. Amina har även fått mycket stöd internationellt. I Tunisien fick hon öppet stöd främst av personer som inte håller med hennes Femen-metod, men tycker att hon ska få göra som hon vill och att ingen ska hotas för publiceringen av en bild.
Adel Almi, en kontroversiell salafist, sade i en intervju att Amina ska dömas till piskrapp och sedan stenas till döds. Mannen är ökänd i Tunisien för att säga vad som helst för att hamna i rampljuset. Tunisiska lagar är bland de mest sekulära i Mena-regionen och det finns inget straff såsom piskslag eller stening. Salafistens uttalande skapade dock stora rubriker i de flesta rapporter om fallet i västerländska medier.
I Frankrike spred Femen den ”obekräftade nyheten” att Amina kidnappats av sin egen familj och tvingats till ett psyksjukhus. Nyheten spreds via sociala medier och flera protestbrev med tiotusentals underskrifter krävde hennes frihet. Den 4 april har av flera aktivister utropats till ”Free Amina”-dagen. Femen Tunisiens Facebook-sida hackades av tunisiska ultrareligiösa grupper. Aminas aktion och de ultrareligiösas reaktioner och hets mot henne ledde till ryktesspridningar, med oro för Aminas liv och säkerhet. Två andra tunisiska kvinnor publicerade nakenbilder på sig själva till stöd för Amina. En av dem, Nadia El Fani, är en känd filmare och skapare av den kontroversiella filmen ”Neither God nor Master”.
Den 25 mars informerade Aminas advokat, den välkända och erfarna Bel Haj Hmida, att hon är i trygghet, bor hos sin familj och inte befinner sig på något sjukhus. Enligt advokaten ska hon fortsätta att gå i skolan och behöver nu vara i fred. Hmida tillade att inga officiella anmälningar mot Amina existerar i dag. Om någon väljer att anmäla henne för ”offentlig oanständighet” och åtal väcks, blir straffet enligt tunisiska lagar upp till sex månader fängelse eller böter.
Budskapet når inte fram
Asma Gharibi är en känd journalist och redaktör vid engelskspråkiga Tunisia Live. I en videointervju med Huffington News fördömer hon attackerna mot Amina, men säger att Amina inte representerar henne, eftersom hon väljer andra medel för att uttrycka sig och sina åsikter.
I samma program säger sig Yousef Cherif, en ung bloggare och politisk analytiker, beundra Aminas mod, men förklarar vidare att hennes budskap inte når fram till de flesta i landet. Tvärtom tycker han att metoden leder till bakslag för kvinnorörelsen som redan har det kämpigt i landet. Cherif anser att det som dominerar västerländska medier, rubrikerna om kravet att Amina ska stenas, är absurt. Extremisten som kräver detta har inte ens en religiös auktoritet för att kräva sådant enligt sharialagar, menar bloggaren.
Deras åsikter är mycket representativa bland kvinno- och människorättsaktivister i Tunisien. Rapporterna från tunisiska och andra regionala medier visar att det finns många i Tunisien som starkt fördömer hoten mot Amina, bland dem många kvinnorättsaktivister som försvarar Aminas personliga val att publicera nakenbilden. Samtidigt ställer sig de flesta inte bakom metoden. De menar att Femens metoder helt enkelt inte fungerar i den tunisiska kontexten. Tvärtom ger metoderna näring och forum för de ultrareaktionära i landet att föra fram sina budskap, och leder dessutom fel i debatten om kvinnofrågorna.
Användningen av Femens metoder i Egypten och Tunisien (även om de genomförts av ett ytterst litet fåtal) har lett till ytterligare medialt fokus på ”moral” och ”heder” samtidigt som kvinnohatare eller religiösa fanatiker getts tillfälle att bekräfta fördomarna om ”sexfixerade och omoraliska feminister och sekulära kvinnor”. Något den redan utsatta kvinnorörelsen i dessa länder inte har råd med.
Medan kvinnorörelsen kämpar för att uppnå medial uppmärksamhet för att föra fram sitt budskap om jämställdhet och kvinnofrid, absorberar en nakenbild på en vacker ung kvinna all uppmärksamhet utan att det leder till några livsviktiga, upplysande samhällsdebatter. Femen uppfattas av många inom kvinnorörelsen i olika delar av världen som ”kolonial”, inspirerad och drabbad av ett ”korstågs-komplex” med uppgift att ”frälsa de förtryckta kvinnorna i orienten” genom gerilla-attacker med nakenbilder. Diskussionen bland kvinnorättsaktivister i de islamska länderna kring dessa chockterapeutiska metoder pågår.
Frågan är om det i alla tider och på alla platser fungerar att fånga allmänhetens uppmärksamhet och stöd genom att chockera den. Eller kan chocken genom metoder som står främmande inför kontexten, till exempel i politiskt turbulenta länder som Egypten och Tunisien, istället leda till att sårade människor slutar att lyssna på feminister och vänder sig helt till kvinnofientliga religiösa grupper?
Viktig diskussion
De flesta feminister och kvinnorättsaktivister i bland annat Egypten, Tunisien, Iran säger att varje feminist får välja sitt sätt att bekämpa patriarkatet och att hela rörelsen ska se till att varje individ får göra detta utan att riskera sitt liv eller blir utsatt för våld och repressalier. Många förklarar att det inte är nakenheten i sig och exponeringen av kvinnokroppen som stör dem, utan att metoden försvårar deras kamp och att det inte finns några bevis för att metoden långsiktigt ger några resultat alls.
Andra ställer frågan om Femen som organisation verkligen tar sitt moraliska ansvar på fullt allvar när den uppmanar enstaka unga radikala aktivister från Egypten eller Tunisien, där starka fanatiska rörelser dominerar, att kopiera deras metoder. Detta trots att Femen inte har möjlighet att säkerställa deras trygghet. Meningen med feministisk aktion är inte att skapa en kultur av ”martyrskap”, som påminner om religiösa extremisters metoder att exploatera individers välvilja i syfte att sprida en viss övertygelse, eller som i Femens fall ”reta patriarkatet till döds”.
Den här diskussionen bör tas på allvar. På gräsrotsnivå vittnar aktivister om hur dessa chockterapeutiska nakenhetsmetoder försvårar den vardagliga kampen och mötet med människor som bombarderats av extremisters propaganda om ”de sekulära”. Nakenhet och kvinnans kropp har använts som medel i kampen för sexuell frigörelse och jämlikhet i många olika sammanhang och länder. Men att nakenhet skulle vara en universell kampmetod som kvinnor måste stå bakom för att vara frigjorda, det är långt ifrån feminismens mål.
