Lokalen är rökfylld och mitt under min föreläsning går en katt tvärs över golvet för att bli klappad av just mig. Annars är allting sig likt från feministiska sammanhang jag är van vid – ett myller av entusiam, olika kvinnor, kanske någon transperson, några entusiastiska killar, massor med välorganiserade volontärer och ett fullspäckat program med allvar och dans. Festivalen BeFem går av stapeln i Belgrad för femte året i råd. Christina Wassholm och Jelena Visnjic tyckte det behövdes en feministisk samlingspunkt i Serbien. Organisationen BeFem föddes som bland annat anordnar årliga festivaler med finansiering från Svenska institutet och Global Fund for women.

I det inledande talet får vi veta hur viktiga festivalens två dagar är – en plats där kvinnors kroppar är fredade, där man får pussas och hålla hand i trygghet, stärka det feministiska arbetet och drömma om framtiden. Men viktiga även för att situationen på Balkan på många sätt har förvärrats.

Nationalismen blomstrar och har bland annat gett upphov till våldsamma reaktioner mot syriska flyktingar i Serbien. Nytt i hälsolagen är att läkare ska registrera abortsökande kvinnor. I Kroatien har en folkomröstning om ett tillägg i grundlagen fått igenom att äktenskapet är ett livslångt förbund mellan man och kvinna.

Smärta och njutning

Och trots festivalens ambitioner om en fristad ser jag inte några andra kvinnor än de svenska besökarna som håller hand och pussas – trots att programmet är tydligt queert, och många av besökarna uppenbart inte är straighta.

Inslaget med queersalsa kändes därför så extra viktigt – att en danslärare talar om att här ska vi ta på varandra. Och just där och då, under dansen, tåras mina ögon när glädjen och sorgen samtidigt och plötsligt väller upp som en våg genom kroppen. Jelena Visnjic har så rätt när hon säger att ”Feminism is like life itself – pain and pleasure”.