En morgon när jag kom till skolan på lågstadiet var vår vänliga fröken Helena sjuk, och rektorn skulle undervisa oss. Rektor Britt-Inger Karlsson. Liksom min mor och hennes klasskamrater hyste stor respekt för Hilly Wedell, damen med pondus som var rektor för Idas skola på 1960-talet, har jag alltid haft en speciell respekt för rektorerna på mina skolor. Rektorn hotades de med som betett sig illa, som busat, och mot sin vilja förknippades hon med obehag.

Varje morgon tog vi läraren i hand och hon sade god morgon, strålande med sitt runda, snälla ansikte. Jag var mycket blyg i småskolan och brukade bara hälsa med ett leende. Det nöjde sig fröken Helena med och lät mig passera in i klassrummet. Hon hade glömt att lära oss att när rektorn sade god morgon, då var det annorlunda.

– God morgon, hälsade Britt-Inger med ett fast handslag.

Jag log mitt vanliga morgonleende och skulle just kliva över tröskeln när jag kände hur handslaget hårdnade.

– När jag säger god morgon, vad säger du då?

De isblå ögonen såg rätt igenom mig. Det var jag säker på. Jag undrar om jag lät det synas utåt hur vettskrämd jag var. Jag hann tänka flera gånger om att de där ögonen var något av det blåaste jag sett. Jag tror faktiskt att det gnistrade om dem.

– God morgon, pep jag till slut och kunde inte tänka på något annat resten av dagen.

Äldst i klassen

När jag står utanför Britt-Ingers dörr en solig förmiddag femton år senare står den lätt på glänt. Ska jag gå in? Nej, det vågar jag inte. Jag ringer på. Jag har nästan glömt hur hon ser ut. På något vis minns jag bara de där blå ögonen. Men så fort hon öppnar dörren minns jag. Hon är sig lik, fast ändå inte, något äldre förstås. Men de blå ögonen lyser fortfarande, om än på ett vänligare vis.

Jag får en liten kram när jag stigit innanför dörren och känner spänningen släppa betydligt. Britt-Inger kommer ihåg mig som en så ordentlig liten flicka, säger hon. Jag funderar på hur många gånger vi faktiskt sågs under tiden som hon var rektor på Norrängsskolan i Huskvarna. Hon har nog glömt ”god morgon-incidenten” i alla fall.

Jag ser mig omkring i hemmet. Det är prydligt och ljust. Solen letar sig vackert in i vardagsrummet där vi slår oss ned. Jag undrar i mitt inre hur många som faktiskt får beträda sin gamla rektors hem. Det här hade jag aldrig kunnat föreställa mig under mina lågstadieår.

Britt-Inger var äldst i klassen på Idas skola, född 1947, men säger själv att hon var ganska flamsig.

Dröm bli förskollärare

Redan innan hon började på Idas skola hade Britt-Inger gått fyra år på handelslinjen i praktiska realskolan, en förberedelse till att bli sekreterare. Efteråt var hon inte säker på vad hon faktiskt ville bli. En liten dröm om att bli förskollärare hade dock legat och grott.

– Min mamma tyckte att jag skulle gå på Idas skola, hon tyckte väl att jag skulle bli hemmafru, säger Britt-Inger och skrattar till. Det var ju en förberedelse för hemmet. Men jag hade kompisar som hade gått där, som sagt att det var bra. Och så kunde jag ju ha nytta av barnkunskapen om jag skulle läsa vidare till förskollärare.

Britt-Inger hann med en hel del under sin karriär. Efter att hon arbetat som förskollärare blev hon barnomsorgsassistent i Huskvarna och Gränna, sedan blev hon föreståndare på min lågstadieskola, där hon senare även blev rektor. Därefter var hon biträdande rektor på ännu en skola fram till pensionen.

– Jag är en praktiker i grunden så därför gillade jag att gå på Idas skola, berättar Britt-Inger.

Sömnaden gillade hon allra bäst. Men ser hon tillbaka så tycker hon sig ha haft väldigt stor nytta av matlagningen.

– Jag har provat all sorts husmanskost. Ofta när jag pratar med mina vänner om matlagning och nya rätter kan jag fortfarande säga “det där har jag prövat”.

Efteråt arbetade hon i familj, en praktisk erfarenhet hon måste ha för att komma in på förskollärarutbildningen i Norrköping. Färdigutbildad återvände hon efter två år till Jönköping och fick sitt första lärarjobb. Hon sökte aldrig till gymnasiet trots att hon hade en syster som gått där. Det blev aldrig nödvändigt.

Värdefulla erfarenheter

Få är de som funderat över vad pojkarna gjorde när flickorna själva utbildade sig i att sköta hushållet. Att de bara var tjejer i klassen var aldrig något som störde Britt-Inger.

– Nej, det var ju samma sak när jag gick på förskollärarutbildningen, det funderade jag aldrig över. Killarna raggade jag på när jag inte var i skolan, skämtar hon och tillägger att det var under den tiden som hon träffade sin make – Reidar.

– Killarna gick på yrkesutbildningar av mer manlig karaktär. Det var mer uppdelat då, på sextiotalet. Väldigt uppdelat var det, rättar Britt-Inger sig själv.

Hon tycker att det är positivt att det har förändrats.

I sitt vuxna liv har hon framförallt haft nytta av matlagningen och sömnaden från Idas skola. På Norrängsskolan kunde hon hoppa in som syslöjdslärare när det behövdes, då det var svårt att tillsätta den tjänsten. Som rektor hade hon också nytta av handelsutbildningen hon gått tidigare, när det kom till att räkna och skriva snabbt.

Intresse för fotografi

Det rosarandiga förklädet som hon sydde i skolan, under ledning av Åsa Berntsson, har Britt-Inger sparat.

– Det har blivit något hål i det, säger hon medan hon drar på sig förklädet med knäppe i ryggen. Hon håller upp nederdelen så att sömmarna på insidan syns.

– Titta, förstår du, det är handsytt, säger hon som om hon knappt tror det själv.

Något som verkar ha varit populärt bland eleverna på den hemtekniska linjen var vävlektionerna. Britt-Inger är en av de som tagit vävkurser även senare i livet. Foto är ett annat intresse som har följt henne. När jag frågar om hon har några foton kvar från skolan är det en självklarhet. Hon visar mig uppför trappan till husets övervåning.

– Här har jag min växtodling, säger hon och gör en gest mot ett bord fullt av, för mig, okända vita krukor och gröna blad.

I en hylla som löper längs vägg och golv under det sluttande taket avlöser fotoalbumen varandra. Britt-Inger slår sig ned framför hyllan och hittar ganska snabbt vad hon letar efter.

– Här är bilder på mig från en vävlektion, där står jag.

Hon pekar på ett av fotografierna. På bilden drar hon upp garn, varpar i varpstol. Bilden gör det svartvitt, men jag känner snabbt igen det rosa-randiga förklädet som hon har på sig på bilden.

Nästa vecka: För de som bodde utanför staden kan året på Idas skola betytt så mycket mer än att lära sig laga mat och att sy. Det kan ha inneburit den första separationen från familjen och barndomshemmet. En flytt och ett första steg mot att stå på egna ben.