Eva Lundgrens forskargärning ödelades efter en antifeministisk kampanj på ideologisk – inte vetenskaplig – grund. Samtidigt har frukter av hennes arbete blivit allmängods. Nu har hon sagt upp sig från professorstjänsten vid Uppsala universitet och skriver på en bok om processen. Valet att berätta är en politisk handling för Eva Lundgren, som fortfarande inspireras av 1970-talets kvinnorörelse.
”Extremfeminism”, ”elitfeminism”, ”genuselit”, ”karriärfeminister”. När det motstånd, hot och hat som drabbar många feminister och kvinnor i offentligheten nu uppmärksammas i svensk debatt känns tillmälena igen. En bit in på 2000-talet var det de ovanstående benämningarna som var på modet för mer verserade motståndare till den samhällsförändring som feminister och andra aktivister, genusvetare och andra teoretiker förespråkar, men det fanns också andra grövre angrepp.
Några aktörer framstod alltmer som ett slags antifeministiska axelmakter och lade på olika sätt grunden för vad som skulle komma att bli en ny feministisk backlash i Sverige. Axess, Timbro, Flashback, DN Debatt och Svenska Dagbladets (SvD) ledarsida var knappast konkret allierade, men bedrev ofta kampanjer i genensam sak på ett sätt som på senare år har blivit allt mer belyst.
Susanna Popova, Bo Rothstein och flera andra framträdande skribenter och akademiker varnade för en påstådd feministisk styrning av svensk politik och lagstiftning i ett slags svensk modell för jämställdheten: den så kallade ”svenska statsfeminismen”. Genusforskningen ansågs vara i grunden ideologisk och politisk, och därmed ovetenskaplig. Vissa framträdande elitfeminister påstods implementera densamma via propaganda, politisk styrning av utbildningsväsendet, mäktiga kontakter i politik och media och liknande.
Boken Elitfeministerna. Ett spel för gallerierna (2004) sammanfattade konspirationsidéerna. En av metoderna för att belägga hypotesen om statsfeminismen var ett slags åsiktsregistering av genusforskare i en undersökning 2006 som visade att sådär 33 procent av de genusforskare som tillfrågats röstade på Feministiskt initiativ, ett resultat som har fortsatt att användas som argument av motståndare mot genusvetenskap, feminism och jämställdhet, till exempel Johan Ingerö i SvD.
Reaktion på återuppväckt aktivsm
Den feministiska backlash som siktade på genusvetenskapen pågår på många fronter fortfarande. Men under en period på 1990-talet tycktes den svenska genusdiskursen medvetandehöjas på ständigt nya nivåer och påföljande förändringar såsom Varannan Damernas i politiken (1994), återuppväckt intresse för feministisk aktivism som bland annat skildrades i Fittstim (ett begrepp myntat av Stig Malm som blev titel på en bok om feminism som utkom 1999), jämställdhetspolitiska utredningar som tvingade fram åtgärder samt en hyfsat habil genusdebatt i de stora dagstidningarna under några år på 1990-talet (även om mycket refuserades). Kvinnojourerna stärkte sina positioner och deras erfarenheter formulerades vetenskapligt, bland annat i Våldets normaliseringsprocess och andra våldsförståelser. Författare var professor Eva Lundgren.
När jag träffar Eva Lundgren på ett ombonat café i ett vintrigt Stockholm har inte den uppmärksammade filmen om näthat och -hot publicerats och Uppdrag Granskning om ämnet inte sänts. Men vi inleder med att prata om hopp, om tilltro till förändring och om att medieklimatet, på gott och ont, ser väldigt annorlunda ut i dag än det gjorde år 2005. Då, när ”Män är djur”-resonemanget yttrades, rycktes ur sitt sammanhang och triggade rovdjursinstinkten hos genusvetenskapens kritiker, antifeminister, kvinnohatare med flera.
För många som följde händelseförloppet i media skapade det en känsla av vanmakt. De stora mediekanalerna var så dominerande då, det var så få motröster som gavs utrymme. Kanske har nätet förändrat en del med bloggar och sociala medier och nätversioner av olika tidningar. Nätet är en problematisk plats men kan i vissa fall utgöra en plattform för medvetandehöjning.
Har närvaron av fler röster förändrat möjligheterna för motståndet och hatet att stå oemotsagt?
– Andra perspektiv kan uppmärksammas mer när rösterna blir fler. Hat och hot kan kanske uppmärksammas i ett tidigare skede. Avtäckningen av de ideologiska sambanden mellan olika former av antifeminism och annan extremism som blir möjlig när allt mer kommer fram i ljuset är betydelsefyll. Samtidigt fick en artikel i tidsskriften Bang, av Jenny Westerstrand stora, positiva konsekvenser för mig även innan den publicerades online.
Hur har du gjort för att hantera det hårda motstånd du har utsatts för, i flera olika perioder av din forskargärning dessutom?
– Jag har blivit påverkad, jag är på sätt och vis en ”slagen dam” och jag är desillusionerad omkring det. Men jag har levt så länge att jag vet att det inte är hela historien.
Inom kvinnorörelsen och feminismen finns det ett slags tradition att inte bidra till fördomarna om ”offerkoftor”, att befästa bilden av förövare/offer och att på ett personligt plan bli alltför associerad med en situation som den utsatta inte har valt själv. Du har valt ett öppenhjärtigt förord till den nya utgåvan? Hur resonerar du kring det?
– Det finns risker med att ta sin utgångspunkt i den nedslagna fasen, naturligtvis. Men det är ju en process! Varje period har sin egen dynamik. På ett privat plan lever jag inte med detta i min vardag, som är bra. Poängen med mitt val att vara öppen med allt det svåra och skamfyllda, från de första invektiven via mordhot till alla vänner som försvann, är politisk. Att våga misslyckas i maktelitens perspektiv är något som är svårare för feminister i dag och jag är inspirerad av idéer och min syn på misslyckandet som feministisk metod kommer ur 1970-talets kvinnorörelse, en av de feministiska kontexter jag ännu inspireras av.
– Det är också en solidarisk handling med Irene von Wachtenfeldt att ge ut Våldets normaliseringsprocesser på nytt hos Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige och jag insisterade på att situationen kring ”Könskriget” skulle beskrivas. Allt annat hade varit historieförfalskning. Men jag fick ta strid för detta, när jag fick tillbaka korrekturet var allt om Könskriget, till och med själva ordet, överstruket.
Ligger lågt
Det starkt negativa mottagandet av feministisk våldsforskning och annan kunskap kring könsrelaterat våld kulminerade i Evin Rubars två timmar långa Könskriget som sändes i SVT 2005. Såhär i backspegeln av det ännu pågående bakslaget blev Könskriget och reaktionerna efteråt starten på en bredare backlash när drevet av antifeministiska och misogyna aktörer fick det bränsle de behövde sammanfattat med orden ”Män är djur”. Ett av många exempel är när Maria Abrahamsson kallade Lundgren för ”extremfeminist”. Roks drabbades också hårt, och i synnerhet Irene von Wachtenfeldt, och inför nyutgåvan av Våldets normaliseringsprocesser ville Roks inte att Könskriget skulle nämnas. Lundgren menar att det är problematiskt.
– Behovet att ligga lågt efter ”Könskriget” kan jag förstå, och sympatisera med. Men att låta fruktan och rädslan bestå är inte bra som politisk handling. Roks verkar ha en önskan om att bli accepterade av majoritetssamhället och älskade av maktetablissemanget. Det är en önskan som inte går ihop med feministiska våldsförståelser. Ambitionerna att vara politiskt i framkant finns inte kvar, och det gör inte heller kompetensen som krävs för en paraplyorganisation. En sådan organisation är oerhört viktig och fyller ett skriande behov, men för att kunna bibehålla den positionen krävs kompetensutveckling.
Förändringar och perspektiv
Eva Lundgren behöver ta en paus för att rösten blir svagare, men orden är starka.
– Jag har ju vissa erfarenheter som ger perspektiv, i och med den kritik jag mötte initialt i Norge. Då var Sverige ett slag tillflyktsort för mig. På teologiska institutionen i Uppsala var jag välkommen och uppskattad. Det fanns ett intresse och en grogrund för mina frågeställningar som skapade en stark forskningsmiljö, precis som på sociologen på Uppsala universitet.
– Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att det som hände i Norge inte på något sätt kan jämföras med den häxjakt jag har utsatts för här i Sverige år 2005. Min forskargärning är ödelagd efter att min egen arbetsplats anklagade mig för fusk, i kölvattnet av ”Könskriget”-drevet.
Hur ser situationen i Norge ut nu?
– Helt förändrad. Mitt begrepp ”rituella övergrepp” har sedan lång tid använts framgångsrikt inom den norska kyrkan och har blivit en utredningsteknisk term. Kyrkans resurscenter och jag har ett gott samarbete. Detta ger förstås perspektiv på min nuvarande situation här i Sverige, en insikt om att pendeln svänger. Men samtidigt går det inte att jämföra kritik av en forskning utifrån och att bli ifrågasatt av sin egen arbetsplats efter att ha utsatts för en kampanj på ideologiska, inte vetenskapliga, grunder.
Företrädare för den svenska kvinnorörelsen har gått ut med en allvarlig uppmaning till den nya jämställdhetsministern att skärpa åtgärderna vad gäller mäns våld mot kvinnor. Hur ser du på framtiden för feministisk våldsforskning?
– Motståndet finns där, men det finns också motröster. När verkligheten är så påträngande med berättelser alltifrån Patrik Sjöbergs till ”Den fastspända flickan”, ja, då är det är det uppenbart att den här forskningen behövs.
– Att översättningarna av Våldets normaliseringsprocesser till andra språk får positiv uppmärksamhet även i andra kontexter ger också bekräftelse på att det här bara är en period. Den turkiska utgåvan är ett favoritexempel.
Begreppet normaliseringsprocessen (Lundgren 1984) har blivit ett slags allmängods och är alltjämt aktuellt, enligt Roks, som ger ut boken som ett svar på en stor efterfrågan. Eva Lundgren själv däremot, har ansett sig tvungen att lämna sin anställning.
– 1993 blev jag utnämnd till professor med feministisk inriktning av den dåvarande borgerliga regeringen. Per Unckel skrev under ämbetsbrevet. Efter min arbetsplats agerande i samband med ”Könskriget” blev min situation gradvis alltmer ohållbar. Jag har därför valt att säga upp mig från Uppsala universitet.
Eva Lundgren skriver på en bok om processen. Eftersom det finns ett antal andra feministiska forskare, professorer och akademiker som har varit måltavlor för antifeministiska kampanjer kanske den kommer att kompletteras med fler böcker framöver. Berättelsen om antifeminism och annat motstånd mot demokratiska jämställdhetsförändringar i Sverige är ännu i ett inledande skede, i vilken Eva Lundgrens historia är ett avgörande kapitel.
