Många inlägg i debatten om näthat tenderar att avpolitisera dess kopplingar till rasism och sexism. Näthat görs till en fråga om avvikande individers brott och utmynnar i krav på starkare kontroll av Internet. Men vad händer om vi vågar se det mönster som framkom ur vittnesmålen i Uppdrag Granskning? Det frågar sig Feministiskt Perspektivs redaktör Edda Manga.
Jag sitter på andra sidan havet och läser om vad som händer i Sverige. I kölvattnet av Uppdrag gransknings program om näthat handlar många inlägg om att argumentera emot programmet: man försöker hävda att hatet egentligen inte hör ihop med sexism och rasism och att det inte slår speciellt mot kvinnor. Dessa berättelser kommer i två varianter: den ena kan vi kalla ”utredningsprosa”, den andra ”reality show”.
Den förstnämnda låter saklig: näthat är ett resultat av teknisk utveckling. Intolerans och frustration som alltid finns hos människor av alla slags politiska åsikter har funnit en plats – nätet – där yttringar kan spridas massivt och i många fall anonymt. Då problemet uppstår på grund av bristfällig statlig och social kontroll av internet är lösningen att reglera mer.
”Realityshowen” är betydligt mer upphetsad:”Jag har också blivit näthotad fast jag är man”, ”högermänniskor blir också hotade”, ”kvinnor är väldigt bra på att mobba”, ”ni ägnar er åt att hata oss från de etablerade kanalerna, vad klagar ni på”?
Sådana berättelser avpolitiserar den bild som kom fram ur vittnesmålen i Uppdrag granskning: män kränker och hotar kvinnor när de utmanar nationalistiska, rasistiska och sexistiska föreställningar genom sitt tal – eller med sin blotta närvaro i offentligheten. Insikten verkar vara så oroande att i samma ögonblick som den kommer upp måste den slätas över genom en dramaturgi som skulle passa bra i en Hollywoodfilm där de demokratiska institutionerna alltid vinner till slut.
Hatarna använder internet för att ge sin förvridna världsuppfattning och vrede fritt spelrum. När det nu genom Uppdrag granskning blivit tydligt hur de mobbar och hotar helt vanliga flickor, och förföljer kvinnliga åsiktsbildare till en sådan grad att de tänker sig för när de ska tala om vissa ämnen, så får det vara nog! Statsministern säger ifrån, justitieministern vill se över lagen och till och med en av de internetsajter där de ”kränkta vita männen” brukar hålla till annonserar åtgärder. Stråkparti.
Det finns en dystrare tolkning. Den hörs knappt, kanske för att den komplicerar bilden. Den är som en grekisk tragedi där hjälten eller hjältinnan inte har någon chans att vinna. Det enda möjliga är att behålla värdigheten tills man stupar: näthatet utgör toppen på ett isberg. Det är ett symptom på den växande fascistiska tendensen i Europa, det är en bland många strategier som används i maktkamperna om verklighetsbilder, identiteter och problemformuleringar som inte enbart pågår i kommentarsfälten utan också på andra arenor.
De åsikter som torgförs i kommentarsfälten är inte skilda utan sammanbundna med föreställningar i huvudfåran. Vad som är möjligt att yttra i marginalerna är beroende av gränserna för det tänkbara i huvudfåran. Vilket håll dessa gränser flyttas beror i sin tur på vart marginalerna drar. Det är i samband med denna strid som det disciplinerande nätvåldet har sin plats. Ett obehagligt slut hänger i luften: det 21:a århundradet kan bli fascisternas.
Om denna tolkning är korrekt, om än bara delvis, kan problemet inte enkelt åtgärdas genom juridiska och polisiära ingripanden. Det skulle bekräfta deras världsbild, stärka deras politiska identitet och ladda deras utsagor med det förbjudnas attraktionskraft. Dessutom skulle det osynliggöra normaliseringen av fascistiska uppfattningar i huvudfåran. Rasismen och sexismen skulle avpolitiseras – förvandlas från ett samhällsproblem som rör oss alla till brottslighet som begås av individuella ”rasister” och ”kvinnohatare”, vilket i längden vore lika ineffektivt och farligt som att behandla återkommande värk med värktabletter istället för att uppfatta att något är fel, leta efter och angripa orsakerna.
En fråga är märkligt frånvarande i debatten: vad i vårt samhälle gör det till en gynnsam miljö för näthat och de ideologier det söker befästa? Jag lämnar frågan öppen för att det är en svår fråga som återstår att undersökas.
Men en gissning är att den liberala individualismen och den fundamentalistiska marknadsliberalismen dominerar det ideologiska fältet till en sådan grad att motideologier kapabla att samlas på politisk grund blivit utmanövrerade. Detta kan ha lett till framgångar för nyfascismen som bygger identitet och gemenskap på tänkta ”naturliga” grunder (såsom könsordningen och ”nationen”) vilket skulle förklara varför det disciplinerande nätvåldet är rasistisk och sexistisk och riktar sig särskilt mot kvinnor.
