De senaste åren har epiteten kring feminism haglat. Vi har fått höra att vi är extremfeminister, kulturmarxistfeminister, pkmaffiafeminister, brutalfeminister, tokfeminister, manshatarfeminister, lyxfemininister. Epitet som förlöjligar, förminskar och förvanskar den verkliga innebörden av den rättviserörelse som kallas för feminism.

I kombination med förlöjligandet råder samtidigt en tystnad kring de feministiska frågorna, en tystnad som kan tolkas som ett ointresse, eller om man vill vara hårdare, en slags passiv aggression. Först när två vita medelålders män gick ut och vittnade om de hot de fått ta emot från fotbollshuliganer, reagerade statsminister Reinfeldt, och blixtinkallade en presskonferens trots att vi hela våren debatterat det kvinnohat som finns på nätet och som leder till att alltför många av oss sitter med mailboxen full av dödshot och hat.

Samma tystnad, eller ointresse, dånade i debatten och rapporteringen efter Breiviks terorrdåd. Trots att det är just feministerna han börjar med i sitt manifest, när han ska förklara för världen varför han mördat alla dessa oskyldiga människor.

Vi har fått höra från såväl Julian Assange, som från antifeminister och nu senast från en dansk antropolog, att vi i Sverige står för en extrem feminism. Att vi har gått för långt i vår kamp för rättvisa. Vi har fått höra att vi redan har jämställdhet här så nu kan det räcka. Det har upprepats så många gånger att det blivit till en slags allmän sanning.

Författaren och terapeuten Hanna Olsson sa en gång till mig när vi pratade om kvinnorörelsen på 70-talet att hon insett att hon var naiv då. Hon sa:

”Vi trodde på riktigt att om vi bara vittnade och berättade om våra erfarenheter så skulle allt automatiskt ordna sig. Vi trodde att orättvisorna handlade om okunskap och att vår uppgift var att upplysa om hur det verkligen låg till.”

Och så sa hon: Jag har förstått nu att det är precis tvärtom. De ville aldrig att vi skulle prata om det. Och när vi ändå gjorde det så väckte det bara ilska. Jag har förstått nu att ju mer vi pratar om det desto mer aggression och hat kommer vi mötas av.

Jag tänker att det här är en kunskap och en uppmaning som alla vi som driver feministiska frågor måste ta med oss nu. Att vi ihärdigt måste fortsätta tala högt trots att vi kommer mötas av vrede, hån och ointresse.

Vi har också fått höra att vi bara gnäller, att kvinnor i Sverige aldrig haft det så bra som nu, och den som påstår något annat är bara en gnällfeminist.

Det är ett något historielöst perspektiv, om rösträttskvinnorna för hundra år sedan tystnat och sagt att nu har vi ju fått rösträtten, så nu kan vi sluta gnälla och gå tillbaka till våra handarbeten och känna lite tacksamhet över det vi faktiskt uppnått, ja då hade vi aldrig stått här idag.

När någon numera kallar mig för gnällfeminist tänker jag med tacksamhet på alla mina gnällfeministiska förmödrar som kämpat för social, politisk och ekonomisk rättvisa. Nej, tack gode gud för kvinnors gnäll. Det är gnällfeminister som får utvecklingen att gå framåt. Låt oss för guds skull aldrig tystna!