Nordiskt forum behöver bli startskottet för en feministisk kamp där kvinnor som i dag är exkluderade känner sig delaktiga i. Det menar Amineh Kakabaveh, ordförande föreningen Varken hora eller kuvad och riksdagsledamot för Vänsterpartiet. Med detta inledde hon brandtalsstafetten vid upptaktsfesten i juni.
Feministvänner, jag kom till Sverige för drygt 20 år sedan från krig, fattigdom, förtryck och lidande. Allt detta på grund av att jag som feminist och socialist ville kämpa för samma värden som jag – vi – gör i dag här i Sverige. Jag hade trott att jag efter helvetet hamnat i himmelriket Sverige. Denna känsla delar nästan alla kvinnor från andra delar av världen som flyttat till Sverige som jag.
Frågan är bara hur länge denna känsla lever kvar hos en, och hur den förvaltas.
Känslan av himmelrike förvandlas till en känsla av exkludering, utanförskap och ignorans. Trots de feministiska framgångarna och landvinningarna är det tyvärr ingen självklarhet att meningen med feminismen existerar i kvinnors vardag och liv i många av våra förorter.
Senast igår diskuterades filmen Den gröna cykeln på Folkets hus av kvinnor från hela världen. Det sorgliga var att nästan alla, oavsett vilket land de kom ifrån, inte bara hade minnen som väcktes av filmen. Tyvärr har de erfarenheter också här i Sverige av att flickor och kvinnor av olika anledningar inte ens kan cykla. Att de inte har samma möjligheter och rättigheter att hävda sig, att gifta sig med den de vill eller överhuvudtaget kunna skilja sig och bryta ett äktenskap.
Vänner och systrar:
Därför behövs det en mer inkluderande och offensiv feminism. Varken vårdnadsbidraget eller rut-avdraget har varit till gagn för invandrade kvinnor. I den feministiska debatten måste vi våga ställa obekväma frågor.
Är det så att vissa kvinnor blir överordnade respektive underordnade?
Finns det priviligierande system där resurser omfördelas så att vissa får fördelar i samhället på bekostnad av andra så att detta system upprätthålls?
Finns det kvinnor som drar social och ekonomisk fördel av denna ordning?
Kanske ska vi våga prata om att det inom systerskapet fortfarande finns patriarkala och rasistiska strukturer samt klasstrukturer, konsekvenser av kolonialism och imperialism, som utgör normen och upprätthåller tydliga förtryckarmekanismer – medvetet eller omedvetet – här hemma och i andra länder?
Vi kvinnor måste förstå att vi alla inte lever under samma förutsättningar och därför delar vi inte heller samma politiska intressen. Vi måste ha förmågan att ta till oss av kvinnor som diskrimineras utifrån etnicitet och, alltmer, utifrån klass.
Har vita medelklassfeminister byggt upp en kamp för en utvald skara?
Kampen mot underordningen som fördes av kvinnorörelsen på 50- och 60-talen hade olika dimensioner, men den utkrävde främst ett ställningstagande mot den socialt tilldelade könsrollen som kvinna. Man såg till att bryta marginaliseringen. Dessa två politiska exempel skulle kunna bli dagsaktuella igen om bara den privilegierade feminismen övergav den identitetspolitiska föreställningen att alla kvinnor har samma intressen och därmed också samma möjligheter och rättigheter!
Feminister och vänner:
I dag finns en social exkludering som har lett till olika möjligheter och förutsättningar. Har man inte förstått dessa skillnader blir det svårt för kvinnorörelsen att enas och gå emot de strukturer som finns i botten och som drabbar oss alla – kvinnors underordning i mannens normsamhälle.
Det behövs mer analys och forskning. Därför måste vi se till att Nordiskt forum blir startskottet för att alla vi kvinnor ska få vara med och bestämma utformningen av den feministiska kampen. Och den svenska feminismen måste också granska sig själv. Vill alla kvinnor vara med? Ska verkligen vissa ta sig fram på bekostnad av andra? Sist men inte minst – vilka kvinnor får vara med?
