När Sverige återigen står inför en potentiell medial succé för SD:s propagandamaskineri finns det all anledning för svenska journalister att vara försiktiga med tolkningarna av tårtan. Att framställa sig själva som offer är klassiskt för både psykopater och fascister. Med detta inte sagt att alla SD:are varken är psykopater eller fascister men det är viktigt att svenska journalister är vaksamma inför detta fenomen.

Skandalen om pojken som inte fick vara pepparkaksgubbe som skakade Sverige förra året visade sig vara fabricerad. Ändå fokuserade rapporteringen kring detaljer istället för att berätta om att lögnen om luciatåget i själva verket var en del av en högerextrem mediestrategi.

Låt inte tårtan bli den första stenen som kastas i en debatt som SD orkestrerar jämförbar med pepparkakshistorien från förra året. När nu de klassiska skämten om för tidig julskyltning har börjat dyka upp i sociala medier i år igen finns det all anledning att vara förberedd på ännu en fiktiv pseudodebatt om hoten mot våra svenska jultraditioner. Västerlänningar älskar att hata det kulturella förfallet när kommersen intar gator och torg med lockande musik, inbjudande pynt och stämningsskapande ljussättning alldeles för tidigt. Men skämtandet och kritiken ska ske på vissa villkor.

Inte ens blondiner…

Det finns många dunkla stråk i det som vi uppfattar som humor kring julen. Min mamma förklarade till exempel att ljusstaken i ett av hyreshusens fönster som redan har kommit upp inte berodde på den äldre person som är deras granne utan på att hemtjänsten inte hinner julpynta hos alla under december månad. Typiskt, en grej mindre att skoja om det politiskt korrekta Sverige alltså. ”Inte ens blondiner får vi skämta om längre i det här landet.” Den gulliga guldlockiga dockan är inte längre med i Kalle Ankas jul. Ett öde som inte bara har drabbat den sockersöta lilla saken som påminner om en liten skönhetstävlande flicka. Disney klippte inför julen förra året bort några sekundkorta sekvenser ur Kalle Ankas jul. Detta program som består av just filmklipp ur animerade barnfilmer från Disney. Svenska folket rasade över ”censuren” och hotet mot jultraditionerna. Bland annat i en grupp på Facebook som fortfarande har otroliga över 22 K medlemmar.

Vadå censur, undrar kanske någon? Jo, Svt Kultur förklarade vad som har hänt i en innehållsligt bra artikel men med rubriken ”Disney censurerar i Kalle Ankas jul”. Att prepositionen ”i” står kvar indikerar att det kan ha funnits en tidigare formulering, som hade varit grammatiskt (och innehållsligt) riktigare: ”Disney klipper i Kalle Ankas jul</a>. </p>

<p>Huruvida det var någon ensam rubriksättare som förväxlade innebörden av censur och att klippa i ett program som består av klipp eller om det var en medveten åtgärd från Svt att vilseleda läsarna i en rasistisk idériktning vore intressant att veta. Samma inte så subtila protorasism återfinns i <a href=”>Aftonbladets rubriksättning som med citationstecken insinuerar att det bara är en åsikt att dockorna är ”stereotyper”.

Huruvida det var någon ensam rubriksättare som förväxlade innebörden av censur och att klippa i ett program som består av klipp eller om det var en medveten åtgärd från SVT att vilseleda läsarna i en rasistisk idériktning vore intressant att veta. Samma inte så subtila protorasism återfinns i Aftonbladets rubriksättning</a> som med citationstecken insinuerar att det bara är en åsikt att dockorna är ”stereotyper”. </p>
<br>
<h2>Journalisters ansvar</h2>
<p>Svenska journalister har inte bara ett ansvar över rapporteringen om SD-tårtan utan också ett enormt ansvar inför den kommande julen för hur debatten om barnkulturen förs om den skulle återuppstå. Undfallenheten inför den högerextrema mediastrategi fick fler allvarliga konsekvenser förra året och låg bland annat bakom rapporteringen om <a href=”>det påstådda pepparkaksförbudet i luciatåget.

Om legitimeringen av rasistiska och andra stereotyper i barnkulturen återkommer i sociala medier denna julsäsong är det viktigt att den svenska journalistkåren lyssnar på dem som är experter på detta område. Det finns väldigt många välgrundade kritiker av rasistiska stereotyper i barnkulturen inom den svenska diskursen. En av dessa forskare, bloggare, föräldrar till afrosvenska barn, konstnärer, kritiker, journalister med flera är Joanna Rubin Dranger, konstnär, professor på Konstfack och författare till #bildskolan – en artikelserie om rasistiska stereotyper i Feministiskt perspektiv.

Läs #bildskolan!

Den journalist som i år tänker kalla kritiken av Kalle Ankas jul, Tintin och Lilla hjärtat för censur i media eller på Facebook bör åtminstone först läsa #bildskolan. Det gäller även privatpersoner som vill se en blond bimbodocka som säger ”Mama” med ljus röst à la Marilyn, en Black Face-dito som inte klarar ens det och en märklig karikatyr av en judisk man som piskar en åsna.

Tack vare vår åsikts- och yttrandefrihet så gör den person som trots nya kunskaper fortsätter att kräva att de tecknade Disneydockorna ska komma tillbaka eller ger bort Tintin i Kongo i julklapp inget olagligt. Men den som gör det försvarar rasism och borde kunna stå för det. Eller blir det för dålig (jul-)stämning då?