Hur viktig är egentligen kulturen för att påverka samhället?

Efter en heldag av 10-minutersapeller från kulturarbetare, journalister, forskare och aktivister, följda av täta debatter under seminariet Klyftan i Göteborg i måndags, svarar jag: Oundgänglig!

Men konsten är inte bara en ingång till samhällsförändring. Konsten har dessutom problem som speglar det samhälle den verkar i. Vilka får till exempel anslag och stipendier för att utöva sin konst, förverkliga sina filmer och tid att skriva sin roman? I debatten runt dessa frågor hettade det stundtals till:

– Jag sitter på en position där jag är med och delar ut riktigt stora stipendiesummor. Jag är den enda i sammanhanget med arbetarbakgrund – och finns det någon där med annan etnisk bakgrund en svensk? Nej. Våra erfarenheter och var vi kommer ifrån spelar roll när vi bedömer vad som är litterär kvalité, sade författaren Annelie Jordahl.

Gabriela Pichler, skaparen av filmen Äta sova dö, berättade självutlämnande om sitt eget möte med kulturvärlden och om den inre splittringen runt frågan om ”svenskhet”. ”Nu är du som en svensk” var det värsta som mamman kunde säga till henne under barndomen – sedan i tonåren kändes det plötsligt som finaste komplimangen när kompisarna sa ”du är precis som en svensk”. Situationen gav henne en känsla av att vara innanför och utanför på samma gång.

– Att vara innanför och utanför, varför syns inte det på film? Varför måste man förenkla? Det är något jag kämpar med. Jag har inte svaret.

Men ett svar hon ger är ett konstnärligt sökande tar tid, och tid är pengar.

Gabriela Pichler menar att film som görs i dag ofta är historielös, omedveten om att den verkar i en tradition där tidigare skildringar påverkar hur den nutida konsten uppfattas.

– Det finns en tradition av att araber och svarta skildras som Den andre, och då kan inte en enskild film analyseras fristående från det. Jag efterlyser ett samtal om vilka stereotyper som skildras oreflekterat.

En fråga som formulerades under Klyftans två dagar var hur det kommer sig att konstutövare som verkar i en kapitalistisk motvind ändå förmår vara ett avantgarde för en annan, solidarisk, värld.

Litteraturvetaren Magnus Nilsson gav en del av förklaringen till vad som möjliggör för författare som Jenny Wrangborg och Susanna Alakoski att faktiskt tala om klass och att använda ordet socialism:

– Litteraturen har en ganska hög grad av självständighet. Arbetarlitteraturen kan luta sig på en kanoniserad tradition. Om Harry Martinsson kunde få ett Nobelpris kan jag skriva om fattiga idag. I den litterära debatten kan klass diskuteras, på ett sätt som inte är möjligt på andra arenor.

När ett par hundra kulturutövare som alla intresserat sig för klyftorna i samhället möts och pratar med varandra, från scenen såväl som i pauserna, uppstår en ny förståelse – tänk om perspektivet i den offentliga debatten oftare utgick från detta underifrånperspektiv, hur skulle vi tala med varandra då? Skulle vi, som läkaren och forskaren Henry Ascher påpekade, kunna leva i en samtid som tvingar sina papperslösa medborgare att leva gömda – eller skulle vi redan här och nu förstå att detta är vad framtida generationer kommer att anklaga oss för så som vi idag anklagar dem som före oss accepterade tvångssteriliseringar och att utföra medicinska experiment på funktionshindrade barn?

Och skulle vi, som forskaren Catharina Thörn synliggjorde, acceptera att bostadsområden ”upprustas” i centrala Göteborg så till den grad att majoriteten av de som bor och verkar där inte längre har råd att bo kvar?

Skulle en annan inkludering vara möjlig?