Kvinnorna i tv-serien Girls beter sig inte som förväntat, eller snarare inte som kvinnor brukar i fiktionen. Inför SVT-premiären ikväll benar Katarina Rosengren Falk ut varför serien trots sitt fokus på sex, relationer och vänskapen mellan fyra kvinnor är något helt annat än den "sliskiga, rosa cocktailen av objektifiering, infantilisering och ytlighet" som andra i genren brukar koka ner till.
En handling som kretsar kring fyra kvinnor i New York. De är vita, medelklass-, heterosexuella, runt 25 år gamla och huvudpersonen har författardrömmar. Den som har sett Sex and the City (SATC) känner igen upplägget, liksom de som är bekanta med Seinfelds ”a show about nothing” gör. I den nya tv-serien Girls, som har premiär i SVT 2 ikväll klockan 22.30, gestaltas unga människor i urban miljö. Men karaktärerna i Girls lever inte sina liv på den höga sociala nivå som kvinnorna i SATC gör. Hannah, Shoshanna, Marnie och Jessa har alla varierande grader av misslyckade yrkesliv, komplicerade kärleksliv, krångliga vänskapsrelationer och andra problem.
En likhet är däremot att (hetero-)sex spelar den femte huvudrollen. Många, långa och explicita sexscener fokuserar på kvinnornas upplevelser oavsett om de njuter, är indifferenta eller ibland far illa. Dock återfinns inte samma sorts nedbantade, estetiskt ljussatta plastikkorrigerade kvinnokroppar i läckra underkläder och fördelaktiga positioner som vi är vana att se i SATC och andra tv- och filmsammanhang.
Det liggs inte runt i glitterklänningar sexigt uppdragna över låren eller i haute couture-lingerie i lyxiga våningar och hotellsängar. Istället fylls tv-tittarnas bildskärmar till brädden med socialrealistiska skildringar av intima möten i smutsiga soffor, bland skrynkliga lakan och utan att någon av kvinnorna någonsin njuter sådär lagom erotiskt genom att böja huvudet vällustigt bakåt med halvöppen mun och läppglansiga kemikalieläppar. Den mest bohemiska av dem är sexuellt frigjord, men det blir ofta pinsamt och misslyckat ändå. Den modellsmala vågar inte visa brösten utan håller händerna för dem genom ett kort och misslyckat ligg i en nedsutten soffa.
Denna snabba scen är en av få i västerländsk populärkultur som skildrar hur det kan kännas att vara smal och småbystad (utan att vara matematiskt begåvad, dessutom) i silikonets till synes oändliga era. Dunhams karaktär, Hannah, däremot, visar ofta och gärna brösten, som är oproportionerligt små, och lika ofta och ohämmat och går hon runt med rumpan bar, fast den är bred, och inte perfekt rund som Beyoncés. Därtill har Hannah fräckheten att inte överkompensera för sin otränade, icke-anorektiska kropp genom att vara en duktig, glad och gullig tjej, så som alla kvinnor med mer underhudsfett än de i America’s Next Top Model förväntas göra i västerländsk populärkultur.
Utan självkontroll
Trots att sexet fyller en viktig funktion ligger Dunham och de andra runt så rejält i de första avsnitten att det blir på gränsen till spekulativt. Men håll ut – just när det dyker upp onda aningar om att överflödet av nakna kroppar mest är till för att provocera fram skandalrubriker i cyniskt PR-syfte vänder det. Hannah blir mer mångfacetterad. Frustrerad och irriterad, men inte deprimerad. Hon är tvärtom handlingskraftig, säker på sin talang och vågar ställa krav på att få göra sin röst hörd. Hon är också, till mångas förskräckelse, undergiven ibland i sina komplicerade, till viss del självdestruktiva och obesvarade kärleksrelationer (bland annat med en man som är gay och en sociopatisk konstnärstyp). Liksom de andra huvudpersonerna våndas Hannah över, och försöker förändra, både kärleks- och vänskapsrelationer utan att det lyckas och mognaden går långsamt, om alls, framåt.
Kontrasten till de fyra lyckade men neurotiskt babblande kvinnorna med ytliga kärleksliv i SATC är stor. Samantha, Carrie och de andra blir exempelvis aldrig besatta av ett enda av sina kärleksobjekt och genom hela serien är det längtan efter en perfekt relation snarare än en särskild person (som helst ska passa till deras kläder) som driver Carrie med flera. Att Carrie gång på gång skulle dyka upp oanmäld i Mr Bigs lägenhet, så som Hannah gör hos Adam är otänkbart. Carrie har för stark självkontroll, vilket inte minst illustreras av hennes tonårssmala kropp, för att bete sig så till synes självdestruktivt. När Hannah plötsligt bara står där utanför dörren hos den hon är kär i blir det rätt så förskräckande första gången, men efter hand kan det omtolkas, kanske till ett självsäkert beteende. För alla som någon gång har suttit i en trappuppgång och väntat och vägrat acceptera ett nej ger det kommande händelseförloppet mellan Hannah och Adam bekräftelse på hur förälskelseprocessen kan se ut.
Att Girls bemöttes med skoningslös kritik i USA säger mycket om hur starka begränsningar det finns för unga kvinnoideal. Andrea Peyser skrev i New York Post att hjältinnan är ”en fet brud som heter Hannah”, att ”serien är SATC för fula människor” och skildrar en depraverad livsstil. Som om Peyser helt har missat att det första avsnittet adresserar risken för att mottagandet bara ska komma att typecasta Girls som den nya SATC. Och missat att väldigt många av liknelserna tar slut där. Girls är till exempel inte produkten av mansfantasier som SATC utan resultatet av en kvinnas egen idé. Upphovsmakaren Lena Dunham spelar huvudrollen, skriver manus, regisserar och producerar.
Garrett Martin tyckte i Paste Magazine att Dunham som verkar så smart borde ha vett nog att undvika tv och ägna sig åt att ge ut den bok med essäer som huvudpersonen Hannah skriver på istället och att serien minsann är lika overklig som SATC. Må så vara. Men sedan när skildrade en sitcom något annat än en fiktiv verklighet? En fiktion som i det här fallet varken kräver kontrollerade matvanor, beteenden eller känsloliv för att tittarna ska kunna identifiera sig med karaktärerna. Som en av männen bakom serien That Girl, som sändes i amerikansk tv mellan 1966 och 1971 formulerar det i Time Ideas: ”när That Girl misslyckades tog hon reda på varför och började om och när hon tvivlade på sig själv gick hon till botten med sina problem med sina vänner, inte genom att ligga med pizzakillen”.
I ljuset av bemötandet av serien som depraverad, dess hjältinnor som dåliga förebilder och underhållningsvärdet lika med noll bleknar och mjuknar min kritik av att somligt saknas likt Hannas ljusa, mjuka hull. Efter att manliga författare och filmare i århundraden har hyllats för sina skildringar av självdestruktiva livsstilar och beteenden i krigs-, karate-, västern-, knark-, maffia-, agent- med mera -filmer och i litteraturen av alla från Hemingway till Bret Easton Ellis – att försöka göra en lista blir bara löjligt – är det stötande att detta krav fortfarande ställs på dem som producerar kultur om och för kvinnor.
Betraktarens blick
Den underliggande synen, lite tillspetsat, att kvinnor bara bör tillåtas ta del av starkt kontrollerade, positiva bilder av sitt eget kön är fördomsfull och nedvärderande likt Rousseaus 1700-talsidéer om kvinnor som mer känslomässiga och påverkbara än män. Vilket är särskilt allvarligt i en tid då många unga använder sig av ätstörningar och andra självdestruktiva strategier för att anpassa sig till de lyckliga, lyckade, smala, kontrollerade ljushyllta idealen.
Då kanske det är just gestaltningar av en knäckt tjej som kommer hem till sin kompis, kliver ner i hennes bad och gråter så att snoret rinner som behövs? I synnerhet som scenen slutar med att de båda skrattar tillsammans när den ena kärleksfullt påpekar att det verkligen är äckligt att snyta sig i handen och tvätta av den i badvattnet.
Med den ogenerade acceptans av kroppar och känslor som karaktärerna i Girls gestaltar sällar sig serien till den rörelse inom den feministiska konsten, aktivismen och på teaterscenen som väljer att skildra och hylla det som ses som avvikande (men som i själva verket är alldeles, alldeles vanligt). Allt från fettaktivister, Riot Grrrls och Radical Cheer Leaders till konceptkonstnärer och akademiska femme-inister omformulerar vad vi betraktar som högstående, vackert och åtråvärt.
Detta är också vad Dunham åstadkommer. Naturalistiska nakenscener förändrar succesivt betraktarens blick. Åsynen av vitbleka kroppar och mjukt hull slutar efter ett tag att intellektualiseras innan hjärnan automatiskt tolkar scenen som sexig. Att Girls kanske bidrar till att återupprätta renässanskvinnor och Zorn-kullor som ideal är en feministisk framgång i sig. Kanske har den begåvade Dunham andra projekt planerade som kompletterar karaktärerna i Girls, inom eller utanför ramen för serien.
Ett bredare spektra av hudfärg, bakgrund, sexualitet och ursprung vore ännu mer intressant. Men bortsett från detta är var och en av de fyra unga kvinnorna i Girls mer underhållande än Carrie, Samantha, Charlotte och Miranda tillsammans. Och oavsett vad vi som saknar ett bredare startfält i persongalleriet tycker så har serien blivit en formidabel succé i USA och bland annat vunnit Golden Globe-priser för både bästa komediserie och bästa kvinnliga komediskådespelare. Vilket inte är att undra på. Girls är inte verklighetstrogen som en dokumentär, men den bjuder heller inte kvinnor på den välbekanta, sliskiga, rosa cocktailen av objektifiering, infantilisering och ytlighet som karaktärerna i SATC, Vänner, Gossip Girl de allra flesta andra fortfarande gör.
