Cecilia Hagens krönika om hur ett strupgrepp kan ha sina förklaringar är mycket obehaglig, nästan obehagligare än de bilder som tagits av vittnen till händelsen hon kommenterar. Det skriver Felix Lindén som menar att krönikan ingår i det patriarkala ursäktandet av våld mot kvinnor.
Bilderna på hur Charles Saatchi tar strupgrepp på sin fru Nigella Lawson visar ett otäckt övergrepp. Men enligt Expressen finns det fler än ett sätt att tolka bilderna: våldet vi ser kan vara något som Lawson förtjänat.
I en krönika i Expressen skriver Cecilia Hagen om de bilder som publicerats på Nigella Lawson där hennes man tar strupgrepp på henne. Hagen skriver att visst kan det vara så att det vi ser visar att Saatchi är ”en buffel” och att Lawson är ”ett offer”. Men det kan också vara precis tvärtom, kanske är Lawson en ”manipulativ satmara”, kanske är Saatchi en ”stackars bedragen man som drivits till sin känslomässiga gräns”. Kanske är de ”lika goda kålsupare”. Hagens slutsats av allt detta är att vi inte kan veta vad som egentligen hänt. Att vi inte kan veta vem som är offret.
Cecilia Hagens text är obehaglig, nästan obehagligare än själva bilderna. Visst, Lawson kanske är en manipulativ satmara, men är det verkligen det som är det viktiga? Är det vad vi ska tänka på när någon utsätts för våld? Att hon kanske förtjänar det?
Jag läste en intervju med skådespelaren Patrick Stewart där han pratade om hur det var att växa upp i ett hem där mamman misshandlades av pappan. En detalj som särskilt fastnade var när Stewart berättade om hur ursäktande poliser som tillkallats brukade vara. Hur han flera gånger hört dem säga till mamman att det krävs två för att bråka, att det inte är ens fel när två träter, sådana saker. Ett sätt att se på våld där det inte finns något offer. Stewarts mamma lär inte vara den enda kvinna som tvingats att lyssna på den sortens ursäkter, den sortens bortförklaringar. Offrens skuldbeläggande är typiskt i patriarkala samhällen: för att rättfärdiga övergreppen skyller man på offret. Skuldfrågan blir diffus, omöjlig att greppa. Om ingen har skuld behöver man heller inget göra åt det som händer.
Hagens text sällar sig till det här patriarkala ursäktandet, är en del av det. Att överhuvudtaget fråga sig om en kvinna förtjänade att misshandlas är att se på frågan på helt fel sätt. Bortom ursäkterna finns verkliga kvinnor, utsatta kvinnor, förtryckta och misshandlade. De här kvinnorna behöver samhällets stöd – inte ursäkter, bortförklaringar och påståenden om att de kanske fått vad de förtjänat.
