Vaginal förlossning innebär en större risk för framtida framfall, urininkontinens och avföringsläckage än ett kejsarsnitt. Det visar en avhandling vid Sahlgrenska akademin som följt upp över 5 000 kvinnor tjugo år efter förlossningen. – Rönen bör inspirera till vidare studier om hur vi ska minska komplikationerna vid vaginala förlossningar, säger forskaren Maria Gyhagen vid Sahlgrenska akademin.
Risken för att drabbas av urininkontinens, framfall och avföringsläckage 20 år efter förlossningen är betydligt högre för kvinnor som fött vaginalt jämfört med dem som förlösts med kejsarsnitt. Riskökningen gäller för kvinnor som endast fött ett barn, men är sannolikt ännu högre för de som haft fler vaginalförlossningar. Det visar en avhandling från Sahlgrenska akademin.
Doktoranden Maria Gyhagen har med hjälp av uppgifter från det nationella födelseregistret gjort en enkätundersökning med 1 204 kvinnor som blivit förlösta med kejsarsnitt samt 3 995 kvinnor som fött vaginalt, tjugo år efter att de genomgått sin första förlossning. Syftet har varit att se hur förlossningsmetoden påverkar risken för avföringsläckage, urininkontinens och framfall.
Enligt avhandlingen ökade risken att drabbas av avföringsläckage med 44 procent hos kvinnor som fött vaginalt jämfört med de som fött via kejsarsnitt. Om vaginalförlossningen dessutom komplicerades med en allvarlig bristning i mellangården fördubblades den redan höga risken.
– En djup vaginalbristning ökar förekomsten av avföringsläckage, så kallad fekal inkontinens, från 14 till 23 procent enligt vår studie. Men för kvinnor som i förlossningens slutskede får ett klipp i mellangården är risken för avföringsinkontinens mindre, säger Maria Gyhagen, i ett pressmeddelande.
– Med hänsyn till det är det viktigt att notera att användningen av klipp i Sverige har minskat kraftigt under de senaste årtiondena. 1985 användes klipp vid 16 procent av förlossningarna, år 2005 var andelen 7 procent. Under samma period har andelen bristningar i analsfinktern hos förstföderskor ökat från cirka 1 procent till sju procent.
Maria Gyhagens avhandling visar också att vaginal förlossning fördubblar risken för framfall, som innebär att slidans väggar tillsammans med bakomliggande organ buktar in i slidan vilket både kan upplevas obehagligt och orsaka problem med avföring och med sexualiteten.
Även urininkontinens var avsevärt vanligare bland vaginalförlösta jämfört med kejsarsnittade kvinnor, tjugo år efter förlossningen.
Den viktigaste riskfaktorn för att drabbades av bäckenbottenstörningar efter vaginal förlossning var övervikt och fetma.
– Detta är särskilt viktigt, eftersom det innebär att den som går ner i vikt efter förlossningen också minskar risken att få bäckenbottenbesvär, säger Maria Gyhagen.
Avhandlingens resultat är enligt Maria Gyhagen viktiga för de gravida kvinnor som hyser en stark oro för att förlossningen ska leda till bestående bäckenbottenskador.
– Hälsorisker är en naturlig aspekt av barnafödande, därför har gravida kvinnor också rätt att få information om vilka dessa risker är. Förhoppningsvis kan min avhandling inspirera till vidare studier som kan öka säkerheten vid vaginala förlossningar så att dessa kan ske utan långvariga komplikationer, säger Maria Gyhagen.
