Utgångspunkt för seminariet är filmen Bentein men masr, en egyptisk film om två kvinnor som brottas med strävan till självständighet och självförverkligande samtidigt som samhällets förväntningar enligt vilka en kvinnas värde och mening bara uppfylls då hon gifter sig och blir en god moder.

Amani Loubani, från föreningen Globala Kvinnor, menar att kvinnors möjlighet att uttrycka sig på film kraftigt begränsas så länge de bara tilldelas biroller till män som deras goda döttrar, mödrar eller fruar. Hon efterfrågar mer mångsidiga kvinnoroller, som dessutom är aktiva och själva driver filmens handling framåt.

Mahmoud Kamel, regissör verksam i Egypten, instämmer, men menar samtidigt att han faktiskt har känt av positiva förändringar inom branschen:

– Ännu är den arabiska kulturen en machokultur, men förbättringar sker på alla fronter för kvinnor både framför och bakom kameran. Numera finns det gott om kvinnliga filmare, regissörer och skådespelare i Egypten.

Olika måttstockar

Amani Loubani påpekar dock att det ännu är för tidigt att säga något om hur de omstörtande händelser som skett de senaste åren påverkat hur kvinnor porträtteras på film. Samtidigt är det inte heller så enkelt som att bara räkna antalet roller kvinnor får på film. Frågan är snarare hur och med vilket innehåll dessa kvinnoroller fylls.

– När en kvinna i egyptisk eller arabisk film framställs som frigjord och självständig, kan det gärna se lovande ut för det ovana ögat, men inte sällan läggs denna självständighet i filmens handling fram som ett personligt misslyckande, och kvinnan som exempelvis gör karriär ständigt dras med olycka och depression eftersom hon inte är gift.

Amani Loubani påpekar samtidigt, att det är viktigt att tänka på att arabisk feminism skiljer sig från västerländsk feminism. Enligt henne går det inte att analysera kvinnors roller och positioner i filmens värld på samma villkor eller med samma måttstock som i väst.

Ett talande exempel är det hijabupprop som för många i Sverige handlar om rätten att bära sin slöja utan repressalier, men för många kvinnoaktivister i arabiska länder är det annorlunda eftersom många inte betraktar hijaben som en symbol för förtryck.

Samtidigt blir det tydligt hur åsikterna går isär bland åhörarna för seminariet. En ung kvinna i publiken flikar in, att alternativet att sexualisera sin kropp och fastna i utseendeexploatering knappast är ett lockande alternativ, och spontana diskussioner uppstår överallt i rummet.

Mörkt skynke

En annan fråga som behandlas under seminariet är censuren. Mahmoud Kamel påpekar att censuren i flera arabiska länder allt sedan 1970-talet succesivt blivit allt mer rigorös och begränsande, vilket han menar främst beror på ökande politiska och religiösa influenser från Saudiarabien, som lagt sig som ett mörkt skynke över yttrandefrihet och nytänkande inom filmbranschen.

Ganska talande blir det därför hur den mångmeriterade egyptiska skådespelerskan Ninochka Manoug Kupelian, mer känd som Lebleba, i panelsamtalet har svårt att sätta ord på hur hon i en film spelade en sexualrådgivare, eftersom detta är så tabubelagt.

Själv kommer jag att tänka på den uppmärksammade filmen Den gröna cykeln. Den första långfilmen som har spelats in helt i Saudiarabien och regisserats av en kvinna. Som dessutom har en kvinna i huvudrollen. Och som handlar om kvinnors rättigheter. Filmen visas under Malmö Arab Film Festival, som pågår fram till på söndag, den 8 september och även på Zita i Stockholm som i samarbete med Malmöfestivalen och Re:orient också visar arabisk film i helgen.