Vad är det egentligen som händer i Sara Beishers senaste roman Det finns råttor överallt utom på Antarktis? Högstadietjejen Clara bor med sin mamma som är städerska, hon går till skolan, brottas konstant med att försöka passa in, blir i hemlighet utvald av skolans värsting, Breken, och de utvecklar en skör vänskap.

Små, korta samtal med mamman.

Våndan över att inte riktigt finna sin plats i gemenskapen. Lusten att plugga mitt i en antiplugg-kultur. Kampen att skyla över det som inte passar in, som att aldrig ha några pengar – och ändå vara rik, i jämförelse med alla dem som är fattiga på riktigt…

Samtidigt osäkerheten som finns i allt det nya för en tjej när barndomen blir ungdom: Kyssas? Sätta in en tampong? Festa? Bli något, vadå?

Mamma har ont igen, men håller fast vid sin positiva verklighetsbeskrivning: Vi har det ju så bra! Och vilket utrymme finns då för barnet att formulera allt det som faktiskt inte är bra? Boken är mest av allt en skildring av klassamhället ur ett barn/ung-perspektiv, med varsamt tecknade porträtt av människor som tvingas förhålla sig till normer som egentligen är osynliga men blir väldigt synliga i deras, ibland trasiga, liv.

Innanför bokens tunna ramberättelse om en dotter som besöker sin mamma utspelar sig – allt! Det finns råttor överallt utom på Antarktis väcker tusen minnen till liv hos mig; jag ser plötsligt tillbaka på min egen högstadietid, och hur den formade mig, på ett nytt sätt. Har jag egentligen gjort upp med den där tvingande strävan att passa in bland alla de andra som ju är så coola? Gör en någonsin det?

Den största behållningen av Det finns råttor överallt utom på Antarktis är normkritiken – just för att den är så fri från pekpinnar, så ödmjukt formulerad!