Jag är på Världsfackets andra kvinnokonferens på den västligaste punkten på Afrikas kontinent, i Dakar, Senegal. Sedan de tidigare två världsfackliga organisationerna slog ihop sig till en, och bildade ITUC, ”the International Trade Union Confederation”, så har man hunnit hålla en kvinnokonferens, i Bryssel 2009. Därför var det nu dags att träffas i en annan del av världen. Att man valde Dakar framstår som självklart när jag tar reda på att Senegal är en av Afrikas bäst fungerande demokratier. Macky Sall tillträdde som president i mars 2012 efter att ha lyckats samla oppositionen och vinna valet. Till kulturminister utsåg han den världskända musikern Youssou N´Dour.
Både presidenten och musiken sätter en stark prägel på inledningen av konferensen när den öppnas på tisdagen. Efter det öppnande musikframträdandet, när 300 delegater från 63 olika länder lockas att stå i bänkarna och svänga med, läser en kvinna dikten ”I am a revolutionary woman”. Sedan håller några fackliga ordföranden, den senegalesiska arbetsmarknadsministern och presidenten tal. Senegalesisk nyhets-TV är där och får en riktig nyhet till sin kvällssändning när Macky Sall tillkännager att Senegals regering nu kommer att ratificera två ILO-konventioner; både den nya om goda villkor för hushållsarbetare, och en äldre om skydd för nyblivna mödrar i arbete, som ger rätt till 16 veckors ledighet om man får barn, utan att man ska riskera att förlora jobbet. Det är stora och mycket goda nyheter.
Konferensen har denna gång ett starkt fokus på organisering och aktivism. Under de tre dagar som konferensen pågår, jobbar vi med fyra huvudteman: att öka andelen kvinnor i ledande ställning inom de egna fackliga organisationerna; hur man kan skapa en fungerande omsorg för dem som behöver och med bra arbetsvillkor för dem som arbetar i den; göra oreglerade arbeten mer reglerade; samt unga kvinnors behov och villkor. Problembeskrivningen gäller alla länder men i olika grad. Under samtalet om hur man ska lyckas få unga kvinnor att engagera sig fackligt, berättar Neang från Kambodja att ”det är svårt att rekrytera, särskilt unga, när företagsägarna dödar dem som är med i facket.”
Världsfacket (ITUC) arbetar mycket med konkreta metoder. Först definierar man vad man vill uppnå, kanske att åstadkomma en ILO-resolution inom ett specifikt område, eller som nu att öka andelen ledande kvinnor inom facket. Sedan tar man fram manualer för hur facken kan arbeta med detta, och kampanjmaterial, för att sedan driva en kampanj. Ett område som för tillfället är aktuellt att förhandla fram en resolution om är ”våld på arbetsplatsen”. Upprinnelsen till det var att facket såg ett stort behov av en konvention mot könsbaserat våld, men eftersom arbetsgivarsidan vägrade att se ”genderbased violence against women” som ett existerande problem, har man bara lyckats enas om att arbeta fram en med titeln ”violence against women and men in the workplace”. Jag undrar i vilken grad den har möjlighet att ta upp det man identifierade som problem från början?
Många har på olika sätt berättat om hur arbetslivet eller livet ser ut i olika delar av världen, och det har blivit tydligt hur viktigt det är att gå ihop och organisera sig för att kunna påverka villkoren. Men det kan göras på många olika sätt. Ett italienskt fackförbund hade upplåtit en lokal i sitt hus för arbetande utan formella papper och anställningar, och där hölls det möten flera dagar i veckan. USA-facket AFL-CIO har lyckats organisera flera anställda på Wal Mart, (en enorm kedja med ganska dåliga och ojämställda arbetsvillkor), genom att ha en heltidsanställd rådgivare som svarar på frågor från de anställda och uppmuntrar till vidare steg via en facebook-sida. Det har visat sig vara oerhört effektivt för att dela information mellan anställda i olika geografiska områden. Och det kanadensiska facket uppmanar till historieberättande människor emellan, för att få offentlig omsorg om barn att lyftas till att bli en politisk fråga. Att berätta om sina erfarenheter kan ha en stark effekt på andra människors attityder säger de.
Både nationellt i Sverige och globalt har kvinnor i allmänhet en sämre ställning på arbetsmarknaden, med fler osäkra anställningar än män, och med ett oproportionerligt stort ansvar för de närmastes omsorg. Det är allmängiltigt trots de stora skillnaderna mellan länder. Allt handlar om att se även de problem och behov som upplevs och definieras av kvinnor som viktiga samhällsfrågor, eller viktiga fackliga frågor.
Hittills har mäns problem ofta definierats som just samhällsproblem snarare än mansfrågor. Samma sak inom facket, om män har upplevt problem i arbetslivet har man ganska snabbt sett det som en facklig fråga att driva, medan man inte alltid varit lika snabb att se kvinnors behov i arbetslivet som allmängiltiga behov, utan snarare som individuella behov. Det är till stor del det som konferensen har gått ut på, att skapa vägar för att kunna göra även kvinnors behov till centrala fackliga frågor. Världsfacket ser det som vägen att gå för att åstadkomma ett bättre samhälle för alla.
