En flirt med människors sämsta sidor och ett duckande för ansvaret för konsekvenserna. Så beskriver Li Kristjansdótter den politik som regeringen för och hur den påverkar hennes möjligheter att göra sitt jobb som vårdbiträde. Hon tycker att det är hög tid att syna de borgerligas intentioner med vackra ord som ansvar, frihet och välfärd.
Det är bara att konstatera. Högern flirtar med människans sämsta sidor. Medan vi pumpar iväg miljarder skattekronor rakt ner i privata ROT-avdragsfickor, går sjukvård och skola på knäna. Var fjärde lärare säger upp sig och läkare lämnar deprimerade sina tjänster, på grund av att de helt enkelt inte orkar längre. Föga förvånande, drabbas de äldre och socialt utsatta värst. När sjukhusen inte har resurser att lägga på pensionärerna, skickas de hem med krämpor och sjukdomar som hemtjänsten sedan mer eller mindre förväntas hantera. Jag arbetar som vårdbiträde och vet hur det känns att vara totalt maktlös och otillräcklig.
180 miljarder har försvunnit ur samhällets gemensamma kassa. Välfärdssystemet verkar för länge sedan havererat och löftet om ”god och säker vård” är ett skämt. 3 000 människor om året betalar bokstavligen med sina liv, ett fenomen som enligt läkaren och författaren Arvin Yarollahi sträcker sig från Kiruna till Malmö. Ändå skyller den ansvariga regeringen oavbrutet ifrån sig. Är det inte facket, så är det personalens kompetens som är problemet. Men aldrig att det saknas pengar, aldrig att de prioriterat fel. Ta till exempel rot och rut. Tanken påstås vara att vi ska få in den skatt som tidigare undanhållits staten. Men vad är poängen med att betala skatt, när den används till att finansiera en villaägares veranda? Olof Palme torde vrida sig i graven när Sveriges gamla arbetarparti springer det nya arbetarpartiets ärenden. Rot och rut får stanna och vinster inom välfärden tycks (bortsett från stjärnor som Daniel Suhonen) vara helt i enlighet med det alltmer småborgerliga partiets politik.
Läkare, barnmorskor, vårdbiträden, undersköterskor, sjuksköterskor och inte minst patienterna lider. Så att andra ska kunna renovera badrummet. Let’s face it. Pensionärer skickas hem med morfin, så villaägare, ska kunna göra bostaden ännu lite flashigare. Medan höginkomsttagare kan utöka ytan och breda ut sig, försvinner sängar från sjukhusen.
För den som tvekar, ta en titt på Uppdrag Granskning (2013-05-01) och sedan på Debatt (2013-05-02). Sin vana trogen, verkar borgarna betrakta gamla människor som dysfunktionella verktyg, överflödiga ur ett ekonomiskt perspektiv. Men alla räknar inte mänskligt liv i kronor. Efter min förra artikel i ämnet: Vanvårdsvardag inom vården, har jag fått otaliga mejl av människor som sitter i samma sjunkande vårdbåt. ”Hur kan jag hjälpa?” och ”Vad ska vi göra?”.
Det bästa råd jag kan ge, är att vi röstar bort dem som ser patienter som ”kunder”. Skattepengar ska inte användas till att bygga tydligare hierarkier, inte heller till att finansiera en vindsrenovering. Jag har alltid uppmuntrat skattesystemet, av den enkla anledningen att staten skall ha resurser för att ta hand om dem som har utgifter men saknar inkomster. Jag delar gärna med mig, om pengarna går till vård, omsorg, skola och infrastruktur. Men inte om min surt förvärvade timvikarie-lön går till att supporta pig-systemet. Jag känner Rut. Jag vet vem hon är, och det är inte en vit, högavlönad man i kostym. När det gäller skatt måste vi måste fråga oss: Vad är viktigt?
Det är inte orden, utan intentionen bakom dem vi bör begrunda när någon försöker övertyga oss. Politisk ideologi handlar om hur man definierar begrepp. Ta rättvisa till exempel. Frihet. Ansvar. Eller välfärd för den delen. Betyder välfärd att medelklassen får mer pengar på sparkontot, medan vi kollektivt offrar äldre (och) sjuka människor? Är det rättvist att hierarkiskt spetsa betygssystem ytterligare? Är det medmänskligt ansvar att förvisa flyktingar tillbaka till länder som dagligen riskerar att attackeras av drönare? Betyder valfrihet att somliga väljer ett lågavlönat slitsamt arbete? Alla dessa vackra ord, som alla är överens om – vad står de egentligen för?
Det är, som sagt, uppenbart att högern flirtar med människans sämsta sidor. Egoism, girighet, frosseri, avund och lättja. Drag som tidigare betraktats som dödssynder närmast uppmuntras i det kapitalistiska samhället. Vreden kan jag erkänna att vänsterfalangen besitter. Jag börjar i alla fall bli jävligt arg på dagens Karl-Bertil Johnsson. Han som tar från de fattiga och ger åt de rika.
