Den 12 november arrangerade Ortens feminister en debatt om feminismens betydelse i vår samtid. Evenemanget ägde rum i samarbete med Ung öppen scen på Fittja bibliotek. Projektet startades i våras - av unga för unga. Syftet är att skapa ett forum där unga människor får möjlighet att samtala och utbyta tankar och idéer.
Vilka feministiska frågor är viktiga att engagera sig för i orten och hur vi ska lyckas få till en samhällsförändring? Hur skapa en feminism som också gör motstånd mot rasism, homofobi, transfobi och andra former av diskriminering? Det var några av de frågor som arrangörerna nyfiket reste till deltagarna.
Medverkande i debatten var den feministiska debattören och samtalsledaren, Sissela Nordling Blanco, den postkoloniala frilansskribenten och aktivisten, Sara Abdollahi, journalisten och transfeministen Maria Ramnehill, grundaren till projektet ”Stoppa gatuvåldet”Erdal Kan, bloggaren och skribenten Diana Kadryrova, samt verksamhetsledaren och juristen Mina Azad.
Erdal Kan, Maria Ramnehill, Diana Kadryrova, Mina Azad, Sara Abdollahi och Sissela Nordling Blanco.
Mångfalden inom feminismen synliggjordes redan i början på samtalet, när deltagarna skulle försöka identifiera feminismens uppgifter och hur dessa bäst fullföljs. Sissela Nordling Blanco svarar grovt förenklat att feminismen traditionellt handlat om rösträtt och jämställdhet mellan kvinnor och män. Erdal Kan kritiserar mobbningen mot kvinnor som lever kvar än idag, trots rösträtten. Dessutom mobbas manliga feminister, menar han. För Mina Azad är feminismen fortfarande en jämställdhetsfråga, det vill säga att det finns en könsmaktsordning som ger män mer makt än kvinnor. Sara Abdollahi lyfte fram och kritiserar den exkluderande rasifieringen inom feminismen, vilket resulterar i att hon många gånger har mer gemensamt med rasifierade män än vita kvinnor som är feminister. Mina Azad ansåg emellertid att feminister är starkare tillsammans och att rasifierade feminister därför borde kämpa för att inkluderas bland icke-rasifierade feminister, annars leder det kontraproduktiv nog till exkludering.
I Diana Kadryrovas ögon handlar feminismen om att bryta normer. Hon är bekymrad över att det är så mycket press på tjejer i skolan. De ska vara smala, snygga, perfekta. Överviktiga blir utskrattade. Därutöver ogillar hon blondinskämt. Enligt henne är det också problematiskt att det talas så lite om feminism i orten. Reaktionen brukar vara: ”Är du en feminist, va?” Detta beror i hennes mening på en fördom om feminister, nämligen att det rör sig om kvinnor som hatar män, ser ut som män och vill vara män. ”Men så är det inte”, hävdade hon.
Erdal Kan skjuter till att den revolutionerande förändringen börjar i grundskolan. Barn- och ungdomar måste säga till sina lärare när killar tar mer plats än tjejer. ”När jag gick i skolan var kuratorn sällan på plats, fast många tjejer mådde dåligt och behövde prata. I mitt parti talar vi om ’talarstatistik’ [att alla ska komma till tals] och så borde det vara i skolan också”, sade han.
Därefter frågade Sissela Nordling Blanco hur feminister ska organisera sig för att ta makten och om vem som helst kan vara feminist?
Mina Azad anser att vi borde sprida kunskapen om att könen är en konstruktion. Erdal Kan tyckte absolut att män kan vara feminister. För att uppnå jämställdhet måste män släppa taget om kvinnorna, något som han upplever är ett problem i den kultur som han kommer ifrån. Individen måste själv kämpa sig till makt eftersom förändringen inte kommer ”uppifrån” från makten, utan ”nerifrån” från de maktlösa, sade han.
Sara Abdollahi polemiserade skarpt med att individen visserligen borde ta makt, ”men problemet är att alla inte har makt”. Dessutom är det enligt henne ”fel att tala om kulturer som [Erdal Kan] gör”, för ”det är rasistiskt”. En annan kvinna i publiken säger att hon ”är sjukt trött på att tala om kulturer på det viset. Man romantiserar bilden av Sverige som ett jämställt land. It’s just disgusting!”
En ung kvinna i publiken ifrågasatte att vita män ska ges tolkningsföreträde även inom feminismen. Argumentet löd att de har makt nog i alla andra områden och att maktlösa borde få representera sig själva. En äldre kvinna menade emellertid på att män kan vara feminister och att alla behövs i kampen för jämställdhet. Frilansjournalisten Ida Ali reste kritik mot att vissa vita makthavare använder sig av ”alibin” för att slå mot rasifierade.
Slutligen frågar Sissela Nordling Blanco vilka samhällsförändringar deltagarna skulle göra om de fick vara statsministrar under en mandatperiod?
Mina Azad skulle bidra till införandet av utbildning i genus och feminism på grundskolan. Diana Kadryrova vill satsa på en förändring av skönhetsidealen i medier. Maria Ramnehills anser att det behövs medborgarlöner och Erdal Kan skullea använda sin makt till att förbjuda sexistisk reklam. Sara Abdollahi skulle utan tvekan avskaffa REVA och ge alla kvinnojourer långtidsbidrag för kampen mot våldet.
