16/8 skriver samhällsdebattören Bahareh Andersson en replik på professor Stefan Jonssons debattartikel i Dagens Nyheter. Vi är helt eniga med Andersson om att våld och förtryck i namn av heder bör bekämpas bättre, oavsett vilka förövarna och offren är. Mänskliga rättigheter är universella och överordnade varje religion, kultur och politik. De stater som har skrivit på FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna har en skyldighet att utan undantag respektera dess artiklar.

Likaså ställer vi oss helhjärtat bakom Anderssons nya ställningstaganden i hedersdebatten. Tidigare hävdade hon att ”Vi borde utvisa fler kriminella utlänningar” och att Amnesty Internationals generalsekreterare, Lise Bergh, borde ”Stödja hedersoffren, inte hedersmördarna” genom att kräva att de som har begått mord i hederns namn ska utvisas efter avtjänat straff i Sverige – i enlighet med dansk utlänningslag och Kent Ekeroths (SD) utvisningsförslag.

Det betyder att även vi förkastar Hanna Gadbans två förslag i Svenska Dagbladet 2/8: särskild brottsrubricering för våld i namn av heder, och tillbakadragande av medborgarskap och utvisning av nya svenskar som bryter mot så kallade ”svenska normer” och begår brott, ”i synnerhet hedersrelaterade brott”.

Gadbans motivering lyder att ”denna metod kan förebygga hedersmord och avskräcka hedersvåldsbenägna personer.” Förutom att hennes utvisningsförslag inte är originellt – före detta partiledare för Sverigedemokraterna, Mikael Jansson, och David Lång skrev en liknande motion redan 5/10 2012 – saknar det vetenskapligt stöd.

Aktuell forskning visar att det inte finns någon koppling mellan hårdare straff och minskad brottslighet (jämför exempelvis Sverige som har avskaffat dödsstraffet med USA som har det kvar). Dessutom bryter förslaget mot Artikel 7 i FN:s allmänna förklaring, enligt vilken ”[a]lla är lika inför lagen och är berättigade till samma skydd av lagen utan diskriminering av något slag” och ”är berättigade till samma skydd mot alla former av diskriminering som strider mot denna förklaring och mot varje anstiftan till sådan diskriminering.” Förslaget strider också mot Artikel 14 i Europakonventionen som lyder att ”åtnjutandet av de fri- och rättigheter som anges i denna konvention skall säkerställas utan någon åtskillnad såsom på grund av kön, ras, hudfärg, språk, religion, politisk eller annan åskådning, nationellt eller socialt ursprung, tillhörighet till nationell minoritet, förmögenhet, börd eller ställning i övrigt.”

Däremot är vi starkt skeptiska till Anderssons verklighetsskildring vad gäller den iranska befolkningens syn på ”hedersetiken”. Hon påstår att ”[i hennes] hemland Iran är hedersetiken inskriven i lagen och en majoritet av landets befolkning accepterar uppenbarligen detta, vilket [hon] och många av [hennes] vänner inte gör.” Det hon explicit hävdar är att en majoritet av en hel folkgrupp, det vill säga iranier, accepterar den ”hedersetik” som den Islamiska Republiken Iran har lagstiftat om. Detta är en grov anklagelse. Frågan är vilka empiriska undersökningar hon grundar sin anklagelse på? Vilka är hennes ”många vänner”? Och på vilket sätt är det ”uppenbart” att majoriteten accepterar ”hedersetiken” i lagstiftningen?

Islamiska Republiken Iran är en totalitär regim med ytterst begränsade mänskliga fri- och rättigheter, såsom åsiktsfrihet, yttrandefrihet och tryckfrihet. Därför är det svårt att bevisa huruvida Andersson anklagelse är sann eller falsk. Det existerar ingen fri opinionsbildning i Iran och presidentkandidaterna måste i förväg godkännas av den andliga och politiska ledaren, Ayatollah Khamenei. Iranska medborgare kan av den anledningen bara välja mellan kandidater som underkastar sig sharialagarna.

Trots detta är det iranska folkets motstånd mot den islamiska regimen både massivt och intensivt. Presidentvalet 2009 blev till exempel startskottet på den Gröna rörelsen i vilken massprotester uppstod på gator- och tog, både i Iran och runtom i världen. Demonstranterna menade på att ett valfusk hade ägt rum till president Mahmoud Ahmadinejads fördel, fastän majoriteten egentligen hade röstat på reformister som Mir-Hossein Mousavi och Mehdi Karroubi (Mousavi och hans fru Zahra Rahnavard är än idag i husarrest för sina anspråk på reformer). Många på gatorna var strejkande arbetare och studenter, men flertalet var kvinnor i olika åldersgrupper, exempelvis den 26-åriga martyren Neda Agha Soltan, som har blivit en stor symbol för folkets röst (Neda betyder röst på persiska). Och även om alla inte var överens om protesternas mål och medel, så var kravet på ett demokratiskt och jämställt samhälle samstämmigt. Huvudslagordet löd: ”Var är vår röst?”

Iraniers röst mot regimens förtryck är också massiv och intensiv bland intellektuella och kulturpersonligheter runtom i världen. Advokaten Nasrin Sotoudeh vann exempelvis EU-parlamentets Sakharovpris för sin kamp för kvinnors rättigheter. Priset delade hon med regissören Jafar Panahi som har fängslats flera gånger för sina internationellt uppmärksammade filmer om jämställdhet. En av Sotoudehs klienter, före detta domaren Shirin Ebadi, vann Nobels fredspris för att ihärdigt ha stått upp för mänskliga rättigheter. En annan av Sotoudehs klienter, Parvin Ardalan, vann Olof Palme-priset för sin ”en miljon underskrifts”-kampanj för kvinnors lika fri- och rättigheter. Hedersprofessor Shirin Neshat har vunnit flera priser för sin feministiska och islamkritiska film ”Kvinnor utan män”. Är Andersson omedveten om dessa och många andra iraniers kamp mot ”hedersetiken”?

Eller tjänar hon något på att osynliggöra deras röst? Det går självklart att spekulera kring. Faktum är att motståndet finns. Så istället för att låtsas om att det inte existerar och utnämna sig själv och sina ”många vänner” som hjältarna i dramat, borde Andersson kanske solidarisera sig med de olika krafterna? Åtminstone om hon (och andra) har ett genuint intresse av att bekämpa våld och förtryck i namn av heder på ett effektivt sätt. Och att inga debattörer i offentligheten har reagerat på hennes grova anklagelse mot majoriteten av en hel folkgrupp säger något om människosynen i vårt samhälle: människor i Väst behöver civilisera människor i Mellanöstern genom att rädda den ”bruna” kvinnan från den ”bruna” mannen.