Jag hör i dag att påven ska avgå. Jag tänker på att han känns kinky. Det är nästan oundvikligt att han väcker sexuella fantasier då han befinner sig i sådan maktposition, ständigt går runt i något som liknar en galaklänning, har avlagt kyskhetslöfte och verkar besatt av att ogilla nästan allt sex. När någon så starkt är emot något väcks lätt misstankar att hen egentligen är väldigt mycket för det, på ett känslomässigt plan, men håller upp en hård fasad för att undvika att falla igenom. Visst, jag vet att katolicismen har en sträng syn på sexualitet, men Benedictus XVI har ju utmärkt sig genom att predika extra sexuell stränghet.
Att skriva om påvens möjliga sexualitet på detta sätt är såklart ett försök till statussänkning (och att väcka nya viktiga tankar). Det är ett pyttelitet slag tillbaka mot det krig mot kvinnors, barns och hbt-personers mänskliga rättigheter som denna påve – och många före honom – har fört.
För när jag hör att påven ska avgå tänker jag också på hans makt. Han är tuppen i hönsgården för en massa folk i Vatikanen som arbetar, intrigerar politiskt och tjänar sin gud. Han är dessutom ledare för över en miljard medlemmar i katolska kyrkan över hela världen. Trots att påvestolen inte representerar ett land är den bland annat medlem i flera FN-organ med permanent observatörsstatus, och har diplomatiska förbindelser med de flesta länder i världen.
Påven verkar även ha en del makt över andra trosinriktningar. KG Hammar, före detta ärkebiskop i svenska kyrkan, berättade exempelvis i teve häromdagen hur han uppmanades att hålla sig väl med påven och inte stötta visningen av Ecce Homo i Domkyrkan. Hammar struntade i den uppmaningen, men hur många andra dansar inte efter påvens kräkla?
Jag är dock säker på att påven själv inte tycker att han har särskilt mycket makt. Så brukar i alla fall de flesta känna – att man är lite bakbunden, måste visa hänsyn, bara är en kugge i maskineriet. Men denna påve, liksom så många före honom, skulle ha kunnat göra annorlunda. Påven skulle ha kunnat ta till sig kunskap och kritik och på allvar börjat bry sig om mänskliga rättigheter. Jag är övertygad om att detta kan göras med den religiösa tron som grund.
Precis som det finns muslimska religiösa ledare som delar ut kondomer utanför moskén i kampen mot hiv, och precis som KG Hammar försvarade Ecce Homo, skulle påven ha kunnat godkänna bruket av kondomer och försvarat kvinnors och hbt-personers rättigheter.
Jag är övertygad om att många inom den katolska kyrkan gör mycket gott för människor – allt från att vårda sjuka till att vara med och störta diktaturer. Men den sexualpolitik som påvar aktivt och passionerat bedrivit är rent ut sagt vidrig och kan inte på något sätt vägas upp av annat gott. Förbud mot aborter, kondomer och andra preventivmedel leder till en pågående massdöd. Illegala aborter, livshotande graviditeter och hiv/aids skördar varje dag tusentals offer – vuxna som barn. Till detta tillkommer homofobiska brott, oönskade barn som föds, stigmatisering av sexuella kvinnor, självhat, sexuella övergrepp och annat som följer i spåren av en konservativ sexualmoral.
Precis som Benedictus VXI valt en extra konservativ inriktning på sin politik, skulle han ha kunnat välja en mer människorättsvänlig väg. Han skulle ha blivit kritiserad, precis som han blivit kritiserad för sin konservatism. Troligtvis skulle han även ha blivit hotad. Men det får en person med så mycket makt klara av att hantera. Hoppet står till nästa påve och den katolska kyrkans medlemmar – det är dags att visa framfötterna.
