Min bild av Istanbul är präglad av Konstantinopel och Byzantium. En stad där tre kulturer möttes och blandades, där hybriderna skapade ett månghövdat samhälle där gudar, kejsare och medborgare levde i parallella världar, tillsammans men aldrig på samma arenor.

Mikhail Bachtin hade säkert staden i tankarna när han skrev om hur viktigt det var med polyfoni, hur viktigt det var att höra flera röster, hur samtalet och diskursen blev intressantare och djupare när det var flera som deltog i.

Jag läste Anna Commenos bok ”The Alexiad”, skriven på 1100-talet, när jag var väldigt ung. Beskrivning av korsfararnas brott och onda avsikter fick mig att revidera den historiska beskrivningen som jag hade lärt mig i skolan. I min katolska familj hade korsfararnas krig mot de otrogna skildrats som ett krig för att försvara de kristnas rätt att besöka de heliga platserna. Men det visade sig att korsfararna, till sin största del, unga arvlösa söner till den franska och den vallonska lågadeln, ville erövra mark och boskap åt sig själva, de ville expandera från ett Europa som var för trångt för dem.

Nu vill Turkiet få tillbaka sin forna glans, när det ottomanska riket sträckte sig ända till Balkan. Vägen dit är svår, kurdernas krav är rättvisa och den enda möjliga lösningen är att förhandla med dem och uppnå en vapenvila. PKK-ledaren Abdullah Öcalan har ensidigt från fängelset beordrat partiets kadrer att koncentrera sig på andra mål. Det banar vägen för hans benådning, ett krav som kurderna har ställt.

Min vän Sveta, kurator vid Konstmuseet i Istanbul, berättar om ett land som fortfarande är kluvet mellan öst och väst och som är NATO:s enda medlem i Asien och som uttryckligen stöder palestiniernas sak. Hon själv lever ett urbant liv mycket likt det som levs i New York eller Paris, men det finns ett gammalt Turkiet som vägrar att dö ut och som till och med har överlevt sekulariseringen som Atatürk tvingade fram när han skapade den turkiska staten.

Hedersmord och arrangerade äktenskap är vanliga på landsbygden och unga turkiska män som bor i Kanada eller Tyskland kommer hem till landet där de inte har varit mer än på semester med släktingar för att hitta en hustru. En ung jungfru som familjerna har kommit överens om, en hustru som ska följa med till Toronto eller Berlin och bilda familjen.

Men nu växer det fram en generation av unga flickor som vägrar att vara en del av föräldrarnas planering och som väljer att studera vid universitet och flytta till egna rum. Jag träffar ett kvinnokollektiv som består av tre kusiner som läser språk, de har varit engagerade i Ship to Gaza och berättar för mig om deras drömmar om en utveckling i Turkiet som kan ta del av traditionerna samt lägga till moderna och till och med postmoderna drag.

Ingenting är tabu längre i Turkiet, till och med ursynden, folkmordet på armenierna, diskuteras nu ibland i det offentliga rummet.

Turkiet är på nytt dörren mellan väst och öst.