I samband med frikännandet av de ynglingar som deltog i gruppvåldtäkten på en femtonårig flicka har hovrättens ordförande Sven Jönson utsatts för mycket kritik. I själva verket hör han och hans kolleger hemma i en lång tradition av orimliga krav på våldtäktsoffer och mycket låga förväntningar på förövarnas förståndsgåvor.
I ett tidigare inlägg Unkna dofter från manssamhället – då som nu återgav jag en artikel jag skrev 1976, i samband med att sexualbrottsutredningen lade fram sitt betänkande. Den samstämmiga kritiken från den tidens kvinnoorganisationer ledde till att utredningen lades till handlingarna och en ny utredning tillsattes.
Tyvärr har, som Tenstafallet visar, inte mycket förändrats under de närmare fyrtio år som gått. Om något verkar kraven på den våldtagna ha skärpts: hon ska inte bara som då helst vara nunna (och gärna död) utan dessutom besitta tillräckliga fysiska krafter för att brotta ner sex kåta killar och sparka in en låst dörr.
Men åter till 1976. Min artikel publicerades på Dagens Nyheters ledarsida och fick i stort sett ett positivt mottagande. Undantaget var ett brev från en före detta lagman, handskrivet och undertecknat med namn. Så här skrev denne lagens tjänare:
Felet med Er artikel i DN 9/5 är att Ni förutsätter det som skall bevisas, nämligen att det enligt något slags naturens ordning är ett grovt brott att tilltvinga sig samlag. (…)
Men dagens unga kvinnor har ju, som det heter, avdramatiserat sexlivet. Ett samlag är reducerat till ett vänskapsbevis, inget annat. Det kan ges till vem som helst. Det kan med fördel ges till helt tillfälliga förbindelser, t o m till okända. Det ges bort som en chokladpralin ur en välfylld påse.
Men om någon då tar en pralin utan lov kan det ju för det första inte vara så hemskt obehagligt för kvinnan och för det andra inte heller vara något så särskilt grovt från straffrättslig synpunkt. (…)Och tilltvingandet kan inte bedömas mycket värre än t ex snatteri.
Nej, lilla Inga-Lisa, man kan inte på en gång ge bort samlag som chokladpraliner och samtidigt kräva lagens strängaste straff för den som tar en sådan pralin utan lov.
Jag har aldrig blivit våldtagen, men när jag läste detta förstod jag hur det måste kännas att utsättas för dessa pralinexperters förakt för en bruten förpackning, och i förlängningen faktiskt för kvinnor. Skulle någon skriva i den tonen till en man som publicerats på DN:s ledarsida?
Och, för att återgå till det aktuella fallet: skulle de sex gossarna ha sluppit straff om de snattat choklad? Skulle butiksägaren ha måst bevisa a) att han motsatte sig stölden, b) att tjuvarna förstod detta och c) att han befann sig i ”hjälplöst tillstånd”?
