– Är det en han, hon eller hen?

Barnboksförfattaren och illustratören Per Gustavsson håller upp en teckning i tältet i Galärparken och riktar frågan mot dess upphovsperson i femårsåldern. Det är bilderboksfestival på Junibacken och Gustavsson leder en workshop där barnen får rita karaktärer som namnges och tillskrivs egenskaper.

Barnens teckningar föreställer just karaktärer – inte pojkar eller flickor. Normerna i deras värld kring vad som är vackert, fult, rätt och fel har förhoppningsvis ännu inte snävats in. Fast Gustavsson har pratat med en femtonåring som berättat att när hon läste boken Så gör prinsessor för tio år sedan så tyckte hon att det var konstigt att prinsessan spelade hockey. Så gör väl inte prinsessor?

Berättelse som saknades

Efter workshop och signering samtalar vi i ett personaltält bakom scenen där Dockteater tittut precis spelat. Festivalgäster serveras lunch och vi dricker kaffe medan en av Junibackens anställda kränger på sig en Molly mus-dräkt. Gustavsson är ledigt klädd, har finurlig blick, grått skägg och verkar vara bekant med de flesta.

Inställningen att prinsessor inte spelar hockey var det som fick honom att skriva prinsessböckerna.

– Min dotter kom hem från förskolan och sa att prinsessor bara kan gifta sig och få barn. Det tyckte jag var konstigt. Om man nu är prinsessa så borde man ju ha alla möjligheter att hitta massa skojiga saker. Nästan omedelbart började jag tänka ut sådant som prinsessor kan göra, som att jaga drakar och rädda prinsar.”

Gustavsson satte igång med att skriva om och teckna aktiva, tuffa och snälla prinsessor. Huvudpersonen har inget namn utan kallas kort och gott ”prinsessan”. Böckerna blev en succé. Från början har Gustavsson varit medveten om att de kan tolkas som feministiska.

– Men jag hade ingen aning om vilken plats den första boken skulle få när den kom. Då upptäckte jag att många hade saknat en sådan berättelse.

När Gustavsson skriver är han snarare ute efter bra historier än att föra en politisk agenda. Utan en bra historia går ändå inte budskapet fram.

– Sedan så har jag ju de här glasögonen på mig, säger han och syftar på genusperspektivet som han inte kan undgå att skönja världen genom.

Viktigt att inte exkludera

Som ledamot i Svenska Barnboksakademien är Gustavsson väl insatt i det svenska barnboksklimatet. Dagens utgivning tycker han tar upp genusnormer på ett jämförelsevis bra sätt.

– Bara det att vi tar våra barn på allvar. Vi lyssnar ju oändligt mycket på våra barn, säger han och tillägger att det inte är en självklarhet i alla länder. Han påpekar att det såklart också finns mycket ”korkat” i den svenska utgivningen, men att det måste få finnas kontraster.

Stina Wirséns bilderbokskaraktär Lilla hjärtat skapade förra året stor debatt. Kritikerna menade att Wirsén med Lilla hjärtat framställde mörkhyade barn på ett stereotypt och kränkande vis. Gustavsson anser att en medvetenhet kring vem man skildrar och på vilket sätt man gör det hela tiden tecknar måste finnas med i arbetet med barnlitteratur.

– Man har ju spelregler när man jobbar med barn. Jag har arbetat mycket med Kamratposten och för några år sedan fick redaktionen ett brev (angående Gustavssons illustrationer) där de frågade: var är alla tjocka? var är alla med glasögon, säger han och berättar vidare att det är viktigt att inte rita så att man exkluderar eller förtrycker någon grupp människor. Men det kan vara en utmaning.

– Ibland är det en belastning när man gör en kortare historia med inte så många karaktärer. Man har en kille och en tjej och frågan om vem som ska ta disken uppkommer. Om tjejen får diska så tänker alla att åh, det var ju typiskt. Men om jag sätter killen på disken så kom-menterar någon annan att jaha, nu ska Gustavsson försöka vara duktig, säger han och skrattar.

Författaren har tänkt på att många av de som läser böckerna om prinsessan inte har ”gult hår och rosa skinn”, som böckernas huvudperson och försöker låta berättelsernas andra karaktärer spegla samhällets mångfald. När han fick ett brev från en förskola med nästan bara somaliska barn blev det dock tydligt för honom att barns förmåga att leva sig in i sagor inte har något att göra med hudfärg. Brevet har inspirerat honom till en av hans kommande böcker.

– De hade verkligen tagit prinsessan till sitt hjärta. De skrev: Kan inte prinsessan åka till Somalia och göra så att det blir bra där?

Precis en sådan historia kan eller vill han visserligen inte göra. Istället har han skapat bilder och text om en konflikt mellan olika djur i en skog.

Nää, jag vill bara leka söt

Prinsessan i böckerna är ingen ”riktig” prinsessa, utan snarare en flicka som gillar rollen som prinsessa.

– Visst, det är väl min dotter som sprang omkring i rosa klänningar, kommenterar Gustavsson och tillägger:

– Det är inte att hon är prinsessa som är viktigt, utan vad hon gör av den rollen.

Gustavsson har reflekterat över att hans böcker stiftar regler kring hur en prinsessa är, även om det är andra regler än de konventionella. Han påpekar att det är viktigt att det i slutändan är barnet som bestämmer när hen leker prinsessa. Kanske vill man inte alltid tämja drakar.

– Det kanske finns ett behov av att leva ut de där andra prinsessdrömmarna. Så kommer jag och säger att du ska vara såhär och såhär, att du ska slåss med svärd och rädda prinsar. Men då kanske jag får svaret ”Nää, jag vill bara leka att jag är söt”.

Att då svara att det inte skulle vara okej att bara leka söt tycker han vore lika brutalt och meningslöst som att säga att tomten inte finns. Vi kommer överens om att det viktiga är att alla i så fall ska få leka söt, inte bara flickor.

– Jag vill ju fylla mina döttrar med kraft, jag vill att de inte ska ta någon skit.