Så uppmärksammat som fracking, hydraulisk uppspräckning, har varit i USA:s massmedier de senaste åren torde de flesta amerikaner känna till ordets innebörd och ha en åsikt om praktiken. Trots detta förutsätter Gus Van Sants americanadrama Promised Land att folk i gemen, i publiken såväl som i själva filmen, helt saknar konnotationer till f-ordet i fråga.
Huvudpersonen Steve Butler (manusförfattaren Matt Damon) är en framgångsrik provryttare för naturgasbolaget Global Crosspower Solutions. Även om yrkesrollen är moraliskt dubiös är han innerst inne en rekorderlig Iowabondpojke. Annars skulle han ju inte envisas med att gå skodd i sin farfars 70 år gamla kängor.
Beledsagad av sin sidekick Sue (Frances McDormand) reser Steve till det lilla jordbrukssamhället McKinley i Pennsylvanien för att manipulera infödingarna till att arrendera ut sina ägor till fracking. För att ge ett genuint bondskt intryck inleder månglarduon sin vistelse på orten med att köpa flanellskjortor i den lokala gitarr- och pistolbutiken.
Sues och Steves säljpitch är att djupborrning följt av klustersprängning och injicering av en kemikalisk cocktail är det enda som kan rädda en ort på dekis. Inte för att McKinley verkar borttynande på något sätt. Filmfotografen Linus Sandgren (Snapphanar) förmedlar bilden av en arkadisk lantidyll, utan ett enda Walmart i sikte. Bönderna ser alla välmående ut, men sväljer ändå Steves svada om fracking som räddning ur misär med hull och hår.
Kvinnan som metafor
Precis när Global ska ro affären i hamn anländer den utsocknes miljöaktivisten Dustin Noble (manusmedförfattaren John Krasinski) och förstör allt. Om Promised Land ska vara ett debattinlägg mot hydraulisk uppspräckning är dess representation av miljöaktivism helt obegriplig. Dustin är en osympatisk antagonist som omvänder folk med demonisk argumentationsförmåga och något så försåtligt som fakta. Över en natt vänder han större delen av ortsbefolkningen mot Global.
Här framåt handlingens mitt övergår hux flux Steve och Sue från cynisk list till storögd troskyldighet. De ger Dustin en muta i den naiva tron att det ska få honom att lämna bygden. Den sluge saten spenderar i stället pengarna på att trycka upp antifrackingplakat, vilka han sätter upp över hela McKinley. Steves kärleksobjekt, skollärarinnan/getaherdinnan Alice (Rosemarie Dewitt) nobbar Steve till förmån för hans müsliätande antagonist.
Det jag tycker sämst om hos Promised Land är porträtteringen av landsortsbor, i synnerhet kvinnliga, som fogliga ignoranter. Alice yttrar aldrig sina åsikter om fracking, om hon ens har några. Hennes dramaturgiska funktioner är bara att spegla Steves och Dustins heterosexualitet samt att vara en metafor för den egentliga konflikten dem emellan. Stadsfikets servitris slutar bjuda Steve på gratis kaffe och flörtiga leenden dagen efter Dustins ankomst.
Inte trovärdigt
Filmen klarar bara Bechdeltestet nätt och jämnt tack vare en scen där Sue förmår en kvinna att arrendera ut sina markrättigheter. Markägarinnan besvarar endast Sues frågor utan att ställa några egna, trots att det handlar om hennes hem. Verklighetens frackingmotstånd kommer från pålästa och karaktärsfasta landsortskvinnor, oberoende av tillresta män.
Dustins snyfthistoria om hur uppspräckta naturgaser fick hans fars mjölkkor att segna ned och dö är ytterligare ett irritament. Hade korna inte självdött hade bonden bara exploaterat deras kroppar i ännu ett år innan han skjutit ihjäl dem. Kvinnorna som kämpar mot fracking i verkligheten gör det för att naturgaser vållar kvinnokroppar bröstcancer och fertilitetsbesvär. Verklighetens frackingfiender drivs av omsorg om honliga mjölk- och sexualorgan, inte av en vilja att profitera på desamma.
Vid Promised Lands slut är ingen mycket klokare angående fracking eller vad herrarna Damon, Krasinski och Van Sant vill ha sagt. Steve har fortfarande på sig farfarskängorna, McKinleys befolkning är fortfarande näpet godtrogna och Sue är just ingenting. Allt faller platt.
