Fallet Berns sällar sig till förra årets blackface-skandaler – Lilla
hjärtat, Tintin, Makode Lindes tårta och faktiskt filmen Play. Att det i Sverige finns en historielöshet kring n-ordet och blackfacetraditionen
råder det ingen tvekan om.

I USA har det funnits en tidig representation inom media och kultur –
Richard Pryor, Cosby show, Whoopi Goldberg – för att ge några exempel ur underhållningsbranschen. Själv växte jag upp med Fem myror är fler än
fyra elefanter, och Ronja Rövardotter var det närmaste jag kom en
karaktär som, med lite god vilja, kanske kunde representera mig.

En annan aspekt är den svenska självbilden. Vi är goda, vi var neutrala under andra världskriget, vi ger bistånd, vi tar emot flyktingar, vi hjälper. Alltså kan vi inte ge uttryck för rasism. Men vi bär alla på rasistiskt tankegods. Vi har det i oss, på grund av att det historiskt har sett ut så att vita utnyttjat svarta och använt karikatyrer (som blivit stereotyper) i propagandasyfte för att kunna fortsätta behandla svarta och bruna som lägre stående.

Rasistiskt tankegods och goda intentioner

Studenterna i Lund som klädde ut sig till svarta slavar, eller personen
i Pridetåget som sminkade sig till en somalisk pirat eller folk som
envisas med att använda n-ordet (till exempel när de ska köpa en chokladboll) –
dessa människor är troligtvis inte rasister. Men de ger uttryck för
rasistiskt tankegods. Det kan vi alla här inne göra och har säkert
gjort, pga att historien sett ut som den gjort.

Och när reaktionen blir ”men jag är inte rasist, mitt syfte var ju gott,
jag är god” – som i fallet Stina Wirsén och Lilla hjärtat så glömmer en bort att: Ditt syfte är helt ointressant. Intentionen spelar ingen som helst roll.
Detta är väldigt svårt för många att acceptera.

Men säg att du skulle råka trampa någon på foten när du reser dig upp från en stol. Då fokuserar du väl inte på dina goda intentioner? Då säger du förlåt, kollar att den andra personen är okej och ser dig för i framtiden. Du vänder inte händelsen till att handla om dig och dina intentioner. Du börjar inte anklaga den som du gjort illa för att vara överkänslig, lättkränkt, du börjar inte försvara dig. Låt samma princip gälla.

Nyckeln är att lyssna. Att kunna vara tyst och lyssna. Erkänn att det finns erfarenheter som du inte upplevt. Försök hitta ditt rasistiska tankegods istället för att bedyra att du inte är rasist. Först då kan vi komma nånstans.

Blackface-sminkningar av olika slag har pågått länge i Sverige, och fram tills helt nyligen var det inte konstigt att sminka skådespelare på en teater eller operascen när de skulle föreställa svarta. Inte bara i rollen som Othello. Att debatten uppstår nu beror till stor del på att vi har fler initierade mediepersonligheter som har offentligt utrymme att ifrågasätta och debattera, och med initerade menar jag inte bara att fler bruna och svarta konstnärer och journalister syns i dag – utan även att det finns en större akademisk, politisk och internationell medvetenhet bland människor.

På samma sätt som det i dag finns en mycket större genusmedvetenhet bland unga skådespelare, många har läst kurser på universitetet eller förkovrat sig på egen hand, så finns det en
medvetenhet kring rasifiering och rasistiska strukturer. Bara det faktum att just vi är här på Stockholms dramatiska högskola, på en för alla studenter obligatorisk kurs i
vithetsnorm och makt är faktiskt helt unikt.