Om krav på rätt till heltid, delad föräldraförsäkring och lika lön ska få reellt genomslag måste krav ställas på arbetsvillkor som gör möjliggör att dessa rättigheter tillämpas. Det konstaterar Torun Carrfors som menar att dagens arbetsliv tvingar kvinnor att välja mellan pengar och hälsa.
Min kompis Cattie är sjukskriven igen. Hon är strax över 30 år och hennes höfter har gått sönder. När hon väl är på jobbet, försöker hon åka sparkcykel mellan patienterna för att spara kroppen lite, berättar hon. Hon gick ner till deltid för flera år sedan. Annars hade hon inte kunnat vara kvar.
På en av mina tidigare arbetsplatser bad chefen oss alla att gå ned i tid. Hon upprepade på varje personalmöte under det året jag jobbade där att ”ingen kropp håller för att jobba heltid här, jag tror att 80 procent är max vad jag kan begära att ni ska klara av”.
Vi skämtar om det. Säger att man får välja mellan pengar eller hälsa. Men det är egentligen inget roligt skoj. Det är något jag önskar att feminismen skulle göra politik av.
I den feministiska debatten upprepar vi ofta att kvinnors löner är för låga och villkoren är för dåliga. Sen levereras mängder med förslag på hur kvinnors löner ska höjas. Det pratas om lönekartläggningar, individualiserad föräldraförsäkring, och kvinnors rätt till heltid. Jag håller med om allt det där. Det är klart jag vill ha lika lön. Det är klart vi ska kartlägga och dela lika på ansvaret för våra barn. Det är klart vi kvinnor ska ha rätt att jobba heltid. Men om vi inte orkar det då?
För det är som att pratet om kvinnors villkor mer är en slagdänga utan innehåll, än en förståelse för vilken verklighet vi går sönder i.
När jag ser mig omkring, ser jag hur flera av mina kollegor, även de som inte har barn, jobbar deltid. De har ofta erbjudits heltid, men tackar nej. Trots den ekonomiska förlusten. Trots att de förstår att de inte kommer kunna leva på sin pension. För de orkar inte. Högst andel deltidsarbetande sjuksköterskor finns bland dem som fyllt 50 år eller mer. För dem handlar det ofta inte om att vara hemma med barnen. Utan om att kroppen gör för ont eller är för trött. Redan slitits ut.
Jag vet inte vad som kom först. Det är lite som historien om hönan eller ägget. Om det är så att kvinnors arbetsmiljö i den offentliga sektorn, har försämrats utan protester, för att många jobbat deltid och därmed orkat med nedskärningar ändå. Eller om det är så att kvinnor jobbar deltid, för att villkoren är för dåliga för att vi ska orka jobba heltid. Jag struntar egentligen i vilket.
Jag vill bara att vi i den feministiska rörelsen förstår, att kravet om kvinnors rätt att jobba heltid faller platt, om man inte samtidigt formulerar krav om förändrade villkor som gör det möjligt att göra just det.
