På 60-talet, under medborgarrättsrörelsens storhetstid i USA, utsattes afroamerikanska kvinnor för dubbelt förtryck. De kämpade inte bara för samma saker som alla andra svarta inom rörelser som Svarta pantrarna – mot rasism – utan även mot sexuella trakasserier och den misogyni som existerade i statistisk där svarta kvinnor anklagades för att ta jobb ifrån svarta män.

Regissören och Brooklyn-bon Nevline Nnaji, som började göra film efter att hört Spike Lee gästtala på sitt universitet, synliggör en minoritet som sällan får en röst hörd och berättar om en viktig historisk klyfta långt innan det intersektionella synsättet tågat in i mainstream-feminismen. Medborgarrättsrörelsen kämpade för lika rättigheter; men inte för alla. Svarta kvinnor var till exempel inte inkluderade i beslutsfattande och abort och preventivmedel ansågs inte vara accepterat, man skulle föda barn för revolutionen.

Arkivmaterial blandas med intervjuer om de medverkandes egna politiska kamp och upplevelser från tiden, expertiskompetens som kommer från representanter av olika organisationer och medlemmar av Black Women’s Alliance. Filmen avhandlar olika kapitel som berör maskulinitet och mansdominans och i videomaterialet dyker bland andra Angela Davis upp. Vi får dessutom bekanta oss med författaren och en sexfånge till Usama bin Ladin, Kola Boof, och se hur den vita medelklassens feministrörelse, som inte tampades med problem på grund av sin hudfärg, inte välkomnade alla sorters kvinnor.

Visst hade det varit intressant med en lägesrapport kring dagens rådande situation men å andra sidan är det lätt att dra egna slutsatser om vilka som får medieutrymme och inte år 2013.

”Reflections Unheard: Black Women in Civil Rights” är en mikrobudget-produktion finansierad genom crowdfunding och det märks i allt från ljudupptagning till foto men filmen är trots det otroligt slagkraftig, informativ och insiktsfull. Vi har genom åren fått berättat via film om förtryck mot svarta under slavtiderna i expempelvis ”Django Unchained” och kommande ”Twelve Years A Slave”, men endast ur en mans synvinkel.

Till dess nackdel utgår filmen från ett oerhört insatt perspektiv vilket gör att den riktar sig till en smalare målgrupp. SNCC (Student Nonviolent Coordinating Committee) nämns gång på gång och det tas för givet att åhörarna är bekanta med dess historia. Här hade filmen behövt kontextualisera och skulle egentligen ha mått bättre av en betydligt längre speltid än 81 minuter. Med det sagt bör filmen ingå som kursmaterial i alla kulturella studier då den upplyser om koloniala strukturer, hur puertorikaner använts som testkaniner för utvecklingen av p-piller. Som vit är det viktigt att exponeras för dessa demokratiska maktförhållanden.

Filmen avslutar med en subtil påminnelse om att det här är ett pågående problem som inte ligger i det förflutna och fortfarande saknar lösning.

I ett efterföljande samtal, en paneldiskussion mellan regissören Nevline Nnaji, dokumentärfilmsregissören Hayley A Reid och Sunera Thobani från LSE Gender Institute talas det om internet som en kollektiv samlingspunkt där feminismen flyttat in och att feminismen i dag är alldeles för teoretisk och akademisk. Förhoppningsvis kommer filmen inte bara väcka diskussion utan även aktion.

Betyg: 3/5