I måndags, den 4 februari, presenterades utvärderingen av projektet Fenix Rehab på ett seminarium i ett fullsatt konferensrum på Södermalm i Stockholm. Seminariet inleddes med presentationer och kortare tal av de personer som varit involverade i uppstarten och genomförandet av projektet. En av dessa var journalisten och kognitiva beteendeterapeuten Ida Ali-Lindqvist, som höll i grupprehabiliteringen. Hon har själv varit utbränd på grund av sexism och rasism på en före detta arbetsplats och tackade direkt ja till att vara terapeut i projektet.

Genusvetaren Lotten Herou har gjort utvärderingen av projektet Fenix Rehab. Ett utvärderingssamtal gjordes innan behandlingen och ett efter. Deltagarna tyckte överlag att behandlingens upplägg, innehåll och metod hade varit bra. Vissa ansåg att genusperspektivet i behandlingen hade varit bra och tydligt medan andra inte direkt hade märkt något av det. De flesta deltagarna kände att de överlag mådde bättre efter rehabiliteringen och kände sig närmare arbetsmarknaden. Samtidigt angav majoriteten att det fanns andra faktorer än Fenix Rehab som kan ha bidragit till det.

Den ojämställda vården

Ulrika Englund från Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) var inbjuden till seminariet och pratade om jämställdhet inom vården. Hon inledde med att fråga: Är vården jämställd i Sverige? Svaret från publiken blev skratt med en underton av uppgivenhet.

– Nej, inte ens hälsan är jämställd i det här landet, fortsatte Ulrika Englund och presenterade flera fakta som visade på skillnaden mellan könen i vården. Hon berättade bland annat att kvinnor använder mer läkemedel än män och får fler biverkningar. Det är dessutom skillnad på vilken behandling kvinnor och män får. Ulrika Englund var dock noggrann med att betona att hon under genomgången generaliserade och att det hela handlar om tendenser.

Problemet som Ulrika Englund lyfte fram var att det finns en genusbias i vården – en snedvridning mellan könen. De som behandlar patienterna ser och överdriver könsskillnader där de inte finns samtidigt som de bortser från skillnader som faktiskt existerar. En jämställd vård är en vård som utgår från att kvinnor och män är delvis lika och delvis olika.

Paneldeltagare på seminariet var Anna-Klara Bratt från Feministiskt Perspektiv, Cecilia Udin från Försäkringskassan, Jessica Haagel från Arbetsförmedlingen, Susanne Wise, en av deltagarna i rehabiliteringen, journalisten Rebecka Bohlin och terapeuten och journalisten Ida Ali-Lindqvist. De diskuterade sina reflektioner efter rapporten och samhällets bristande kunskap om ämnet. Panelen var överens om att kunskapen måste öka. Debatten handlar fortfarande om huruvida det finns ett problem med ojämställd vård och hälsa eller inte, trots att den bristande jämställdheten har visats otaliga gånger.

– Det som vi har pratat om i dag måste bli en erkänd kunskap så att vi kommer fram till den punkten då alla människor börjar prata om vad som ska göras istället för om det finns ett problem, sade Jessica Haagel.

Panelen diskuterade också den övermänskliga bild som har målats upp av hur en kvinna ska vara; hon ska vara snygg och tränad, göra karriär, skaffa barn, vara en bra mamma – allt på en gång. Alla dessa krav som är omöjliga att uppnå på en och samma gång gör att många känner sig misslyckade och försöken att uppnå idealet gör många utmattade. Det heligförklarade moderskapet är även det en källa till ångest. Många känner sig inte som en tillräckligt bra mamma. Och de kvinnor som inte kan eller vill ha barn är också utsatta för press. Deras ångest är lika stor i en värld där barnafödande målas upp som målet i en kvinnas liv, förklarade Ida Ali-Lindqvist, som anser att den utmattade personen i det här sammanhanget ska kunna se sitt utmattningssyndrom som något sunt:

– Du ska kunna tänka: ’jag reagerar sunt på ett sjukt system’.