Den som någon gång suttit i en skolbänk har förr eller senare fått stifta bekantskap med Jean-Jacques Rousseau och dennes fostrande av gossen Émile. Emellertid nådde väl få av oss så långt som till kapitel fem i det berömda verket, där Émiles tänkta följeslagerska Sophie, och med henne hela kvinnosläktet, dissekeras. Rousseau har, milt uttryckt, mycket bestämda åsikter om kvinnans egenskaper.

Elin Skärstrand är en del av den fria gruppen PUMA scenkonst och efter att ha stött på Rousseau vid upprepade tillfällen under sina studier beslutade hon sig för att låta nästa teateruppsättning ha upplysningsfilosofen som utgångspunkt.

Ikväll har Sophie, eller om uppfostran. Kapitel 5. Ingen är nöjd med den närvarande tiden premiär på moment:teater i Gubbängen. Det är en föreställning som både blickar bakåt med hjälp av den befintliga texten och in i samtiden utifrån intervjuer gjorda med unga kvinnor.

– Rousseau är en så stor del av vår humanistiska kanon, säger Elin Skärstrand, som står för manus och regi. Hyllad också, och han hade ju en del spännande idéer, men en så fruktansvärd kvinnosyn. Det pratar vi inte om och jag började tänka på hur det präglar allting annat. Ska man lyssna på någon över huvud taget som utesluter en så stor del av mänskligheten? Och så jag började grotta ner mig i det där och insåg att det är ju inte bara kvinnor utan flera grupperingar som han har en massa konstiga idéer kring.

Men Rousseau stod inte helt oemotsagd efter att Émile publicerats. För Elin Skärstrand blev den vetskapen en inspiration i arbetet med pjäsens utformning.

– Jag insåg att det är jättemånga kvinnor som har behandlat hans kvinnosyn, och också hans samtida. Det är lätt att tänka att det var så förr i tiden och det är därför, men det var inte så. Som Mary Wollestonecraft som var väldigt upprörd och också är väldigt rolig i sina angrepp på honom. Så jag tänkte att vi återskapar det här kapitlet, och då kan jag ta hjälp av de här kvinnorna.

”Den Rousseauska anständigheten”

Således refereras till både Virginia Woolf, Marguerite Duras och Simone de Beauvoir i pjäsen. De tre skådespelarna, Hanna Sundén, Mika Oijens och Saskia Oljelund har klätts i gammalmodiga underkläder – plagg som tjänar både till att upprätthålla den Rousseauska anständigheten och att avslöja och egga. Om det senare påminner musikvalet, som med undantag av en Kentlåt (”den delen ser inte jag som musik, det är mer en del av manuset att den är med”) är Madonna:

– Det kommer från min egen barndom och hur stark förebild Madonna har varit för mig i livet, berättar Elin Skärstrand. För mig representerar Madonna erövrandet av den egna sexualiteten, hon är gränslös på det sättet. Det är nästan inte accepterat för en kvinna att vara så gränslös som hon är, som bara kastar sig ut och äger och tar makt över sig själv och sin omgivning.

Minnen och bekännelser

De intervjuer som också är en stor del i pjäsen har Elin Skärstrand gjort med kvinnor i åldern 20 till 30 år. Deras minnen blir till bekännelser, existensiella och sexuella insikter som närgånget förmedlas då skådespelarna tar plats framför en kamera i en glasbur. Ett grepp vi blivit väl bekanta med genom otaliga dokusåpor.

– Skådespelarna är hela tiden är betraktade och i fokus, samtidigt som de ändå försöker skapa något slags eget rum. Och det konstiga i att sitta så inför en kamera och vara helt ensam och öppna upp sig, fast man är helt offentlig och blottad samtidigt. Det tycker jag är en väldigt stark liknelse kring utrymmet, eller det icke egna utrymmet, som man har som kvinna.

Vid en läsning av Sophie idag är det mycket som en kan dra på munnen åt, men i somligt är det dessvärre som vore det 1700-talet igår.

Att behaga mannen

Att behaga dessa [männen], att vara dem nyttiga, att göra sig älskade och aktade av dem, att uppfostra dem som små, att vårda dem som stora, att råda dem, trösta dem, att förljuva deras liv, se där, vad som är kvinnornas plikter under alla tider, och vad man bör meddela dem från deras barndom!

Eller etter värre:

Varför frågar ni deras mun, när det inte är den, som skall ge er svar? Fråga deras ögon, deras rodnad, deras hastiga andedrag, deras blyga väsen, deras svaga motstånd! Dessa utgör det språk naturen gett dem för att svara er. Munnen säger alltid nej, men den ton, som den de säger detta lilla ord med, är inte alltid densamma, och tonen ljuger inte.

Elin Skärstrand säger att hon varit noga med att inte ”tappa hopplösheten”.

– Vi måste också verkligen se hur verkligheten ser ut idag, att det är en lång väg kvar och att det finns mycket att göra. Det är ett arbete som måste pågå hela tiden och som vi måste ta på allvar.

Vilket, om jag tolkar föreställningen rätt, inte utesluter ett rejält skrevgrepp på dansgolvet.

Sophie eller om uppfostran spelas på moment:teater, Gubbängens centrum, 9-18 augusti.