En sommarkväll förra året såg jag Turteaterns uppsättning av SCUM-manifestet i Malmö. Det var en ovanlig stämning efteråt i foajén. Många kvinnor var rödrosiga och lyckliga, skrattade och kramade om bekanta. Flera i den lilla skaran män som kom ut från föreställningen var dock märkbart berörda och avvaktande, vissa av dem grät tyst. Genom att utsättas för förnedrande behandling hade de en kort stund fått ana den känsla av social underordning som följer med att vara kvinna. Jag tror att de där och då såg sitt eget privilegium tydligare.

Jag har själv erfarit den här starka chocken av att inse mitt privilegium, men då ur ett etnicitets- och klassperspektiv. Och ja, det är en stark skamkänsla. Jag tänker särskilt på ett tillfälle då jag vikarierade i ett låglönejobb för en medelålders kvinna med utomeuropeiskt ursprung. Anställningen hon hade var oerhört ofördelaktig, jag vill närmast säga förnedrande, och jag bevittnade hur kvinnan fick utstå kränkande behandling av en manlig chef. I arbetet ingick, även för min del, underförstått att tyst uthärda en nedvärderande behandling från människor runt omkring på arbetsplatsen.

En del av kvinnans arbetsuppgifter fick jag information om först efter att jag skrivit på kontraktet, de hade ”fallit bort” från den ursprungliga arbetsbeskrivningen. Eftersom dessa uppgifter dessutom låg på obekväm arbetstid och var mycket obehagliga att utföra vägrade jag att ta mig an dem och det räckte också med ett telefonsamtal för att jag skulle slippa. Jag är osäker på om min kollega skulle ha kunnat ställa samma krav som jag kunde göra där och då, utan att riskera problem.

Insikten om att jag utan större svårigheter kunde ta mig ur min kollegas verklighet närsom brände sig fast på allvar den där gången, i form av skam och ilska. Men erfarenheten av den rasistiska struktur som sorterar oss i olika yrkesgrupper och samhällsklasser var ju egentligen inte ny för mig; på liknande anställningar hade jag med min universitetsstadsdialekt, och faktiskt bara med mitt ”svenska” utseende, mer än en gång fått den förvånade frågan ”Men, vad gör du här?”.

Jag tror att den personliga känslomässiga upplevelsen är central för insikten om det egna privilegiet. Att försätta sig i situationer av utanförskap behövs för att inse hur det verkligen känns att vara där. För att senare kunna relatera till och känna solidaritet med den utsatta. Vad känner jag i den här utsattheten och vad gör känslan med mig? Vad beror den på?

Den personliga känslomässiga upplevelsen behövs för att få mig att bedriva självrannsakan och börja handla, för ja, jag är just en sådan lyxfeminist som Lidija Praizovic beskriver i sin debattartikel ”Lyxfeminismen har alltid struntat i min mamma” (DN, 25 jan 2013). Därför har jag ett ansvar att i större utsträckning se utöver det förtryck jag blir utsatt för, och med en intersektionell ingång se mina icke-vita systrars ofta så mycket mer komplicerade situation, som jag själv med min vithet bidrar till.

Den process jag måste gå igenom liknar i mångt och mycket det ”Tolvstegsprogram för män” som Mats Söderlund presenterar i antologin Det heter Feminism! – 20 anspråksfulla förslag för att förändra världen (2012). Det är en mentalt och känslomässigt självkritisk process som går ut på att kartlägga den egna makten och sedan försöka verka för en ödmjukare hållning och handling.

Vi priviligierade vita kvinnliga feminister behöver både lyssna mer på, och agera mer för, våra icke-vita medsystrar. Det är vår plikt att, om och om igen, ta ett steg tillbaka och inse att vi inte alltid självklart äger tolkningsföreträdet. Blundar vi för detta riskerar vi att medvetet eller omedvetet agera rasistiskt.

För om jag kräver av män att de ska inse sina privilegier emotionellt såväl som intellektuellt, genom att de ska genomgå programpunkter och uthärda plågsamma feministiska teaterstycken, utan att jag själv är beredd att göra detsamma i min maktposition gentemot icke-vita kvinnor och män, då blir mina krav bara falska och orden tomma. Och då har jag misslyckats som medsyster och medmänniska.