En gång i mitt liv har jag blivit utbuad. Det var precis före det föredrag, som professor Irene Molina tror att hon höll för två år sen. Det var den 19 maj 2009; det har gått snart fyra år sedan dess. Denna debatt har hamnat snett: för mycket om hur jag skrattar och vad det tyder på. För er som inte förstått vad den handlar om kommer här min förklaring: akademisk positionering.

Läs först här mina argument – nu med annan vinkling – mot Maud Eduards åsikt att kvinnor ska förbjudas i ”försvaret”. Hon lanserade ett sådant förbud – som feminism – i Det heter feminism! (s. 94-97). Professor Molina försvarar henne och påstår att jag använder ”arrogans som vapen”. Min avsikt är och var att argumentera för åsikter. Inget annat.

Först: kan vi kombinera pacifism med feminism? Det kan uppfattas som ett dilemma – inte en oöverkomlig motsättning – att vara både feminist och pacifist. Vi bör kunna vara bådadera utan att därför påstå att alla feminister är pacifister, att feminism innebär pacifism eller att somliga kvinnor inte ska få bli militärer.

Ett liknande dilemma för feminister är: hur ska vi som kvinnor kunna bli behandlade jämlikt om vi särorganiserar oss? Då bekräftar vi, att vi är en särskild sort. Men – som den sorten blir vi ju diskriminerade! Vi vill inte betona att ”kvinnor” är annorlunda utan vi vill på sikt uppnå att alla (alla!!!) människor ska få vara olika – men behandlas lika väl, lika jämlikt.

Samtidigt har människor en tendens att tala om grupper, att kategorisera och genom det förenkla. Det blir svårt annars att forska, till exempel om diskriminering. Men den förenklingen kan ibland störa och irritera individer, som inte vill identifiera sig med den aktuella gruppen. Individualiseringen kan ibland bli så total, att den hindrar oss att agera kollektivt som en självvald – eller utpekad – grupp, som vill hävda och försvara sig. Det får vi acceptera – ingen ska tvingas eller förbjudas!

Mot diskriminering agerar vi ofta just som den grupp, som vi anses tillhöra. Vi sluter oss samman. Särorganisering har det kallats. Kanske blir det effektivast så? Kvinnor har ibland gjort så men alla organisationer för kvinnors rättigheter har inte uteslutit män. En organisation kan driva en fråga utan hänsyn till sina medlemmars ”kategori”. Monica Amante föreslår just särorganisering som strategi för ”rasifierade feminister och queerfeminister”. Hon vill att ”vi organiserar oss för att ta tolkningsföreträde och diskutera strategier för hur vi ska ta makt i vita rum” i Det heter feminism! s 14. Lycka till! (Tro nu inte – för all del – att jag inte har tillhört helkvinnliga grupper.)

Likväl kvarstår dilemmat; vi kan därigenom – av misstag? – fördjupa oss i och kanske praktisera den egna gruppens pådyvlade egenskaper. Kvinnor för jämlikhet börjde använda begreppet ”kvinnokultur” på 70-talet. Det blev överidylliserat, producerade mängder med stickade tröjor och vi hamnade i en återvändsgränd, enligt min mening. Det fanns och finns än i dag feminister som vill betona kvinnors särskilda ”fredlighet”.

Därmed är vi tillbaka till dilemmat pacifism/feminism.

Pacifister – vilka är de? Personer som är mot krig, som grupp eller individer. Kännetecknas de av något särskilt utöver detta? Är alla pacifister också vegetarianer? Nej, även om många kanske är det. Är alla pacifister kvinnor? Nej. Några är det. Tyvärr har, i närhistorisk tid, fler kvinnor organiserat sig för ”försvaret”/krigsmakten än mot den. Några kvinnor har varit organiserade för fred. Män har också organiserat sig mot krig, för fred.

Långt ifrån alla män; långt ifrån alla kvinnor. Det är finfint om kvinnoorganisationer har fred på sitt program – tycker jag – men även bra om män har det. Om män skulle vara fördömda till att slåss och kriga (på grund av sitt kön?), ja, då komme allt fredsarbete att bli förgäves. Lite empiri: män arrangerade under slutet av 1800-talet uppmärksammade internationella fredskongresser. Kvinnor fick tidigt vara med på dessa. Senare kom kvinnors separata fredsorganisering.

Pacifister – liksom feminister som jag tar upp nedan – kan ha olika strategier. Inte ens pacifister är alltid överens om hur målet ska uppnås

Feminister – vilka är de? Vad vill de? Ordet feminism (och feminister) kommer från franskan. Från början av 1900-talet har det tagits upp i många språk. Vad innebär det? Ja, det har diskuterats nästan lika länge. Utan att trampa någon alltför mycket på tårna skulle jag ändå vilja säga att det flesta feminister har ställt krav på jämlikhet mellan män och kvinnor. De har ansett att staten och samhället: lagar, utbildning, förväntningar, uppgifter, yrken, ansvar, allt det, bör vara tillgängliga för alla oavsett kön. Olika behandling på grund av traditioner och uppfattningar ska inte förekomma. Ingen ska uppfostras till att acceptera förtryck och/eller underordning. Strategierna – se ovan – har skiftat!

Om dilemmat feminism kontra pacifism:

1. Om du är feminist anser du alltså, att staten varken kan eller bör behandla kvinnor annorlunda än män när det gäller utbildning, yrken, beskattning, försäkringar eller några som helst verksamheter. (Obs ALLA som är gravida bör få … men inte ”alla kvinnor”; alla föräldrar bör ha samma rättigheter vis à vis sina barn etcetera) Detta arbetar du för att få igenom, enskilt eller i grupp. Du vill också bilda opinion och förändra attityder.

2. Om du är pacifist anser du alltså, att staten inte bör lägga våra gemensamma resurser (skattepengar) på militären och på att föra krig. Om staten ändå gör det, bör ingen individ tvingas att bli enrollerad. Detta arbetar du för att få igenom, enskilt eller i grupp. Du vill också bilda opinion och förändra attityder.

Det kan upplevas som ett dilemma att kombinera sitt engagemang för fred och för feminism när somliga kvinnor inte vill vara fredliga. Alla kvinnor är nämligen inte feminister och alla feminister är inte heller mot till exempel försvar (självförsvar är det en hel del kvinnor som tränar!).

Det var lättare när staten totalt förbjöd kvinnor vapentjänst men inte heller då var det enkelt: vissa kvinnor stödde krig. Att återigen rekommendera – det har rekommenderats ofta, ofta – att staten ska förbjuda kategorin kvinnor ett verksamhetsområde, det militära, är inte förenligt med feminismens jämlikhetssträvan. Det är min åsikt. Jag har gett argument för den.

***

Professor Molina antyder (infamt) att mina argument på något sätt – jag förstår inte hur – skulle ha samband med, stödja och gilla att Israels armé (som innehåller kvinnor) dödar palestinska barn. Ursäkta, men jag kan bara skratta – förtvivlat – åt den debattnivån. Jag uppmanas vidare att lyssna ”på riktigt”. Vi har alla olika sätt att lyssna och tolka. Ska vi få ha det?

***

Mer om skratt, om mitt skratt. Det har blivit ett irritationsmoment som övergått till att bli ett argument mot vad jag skriver och tycker.

Den enda gång jag lyssnat på professor Irene Molina var den där majdagen år 2009. Det var i samband med 30-årsjubileet av en förening som jag varit aktiv i under minst 10 år. Under 80-talet hade vi en bred verksamhet och kritiserade villkoren för kvinnor och kvinnoforskning på Stockholms universitet offentligt. Vi fick den förbättrad. Många av oss hade varit aktivister i den Andra vågens kvinnorörelse. Vår forskning vann respekt, både inom och utanför akademin. Vi lyckades få gehör för genusforskning inom skilda ämnen. Om vi låg bakom den följande satsningen på genusvetenskap är väl osäkert. Men vi beredde vägen. Det skulle firas. Dessutom skulle – enligt inbjudan – ”kritiskt reflekteras kring kvinno- och genusforskningens framväxt”; då för drygt tre år sedan (nota bene: om inte mitt skratt blivit ett argument skulle jag aldrig offentligt skrivit om detta) skulle det bli 30-årsjubileum!!

– Gå inte dit. De vill åt oss gamm-feminister, varnade en kollega.

– Äsch, inte då!

Jag trodde vi skulle firas: för att vi lyft fram kvinnors kompetens och kunskaper; för att vi hjälpt till att baxa in kvinno- och genusforskningen på lärdomens högborgar; och inte minst för den forskning vi hade gjort. Som bonus skulle vi få lyssna på något nytt! Glatt gick jag dit. Jag fick med mig en kollega, en språkvetare.

Men hej, vad jag bedrog mig. Ett inledande föredrag uppehöll sig mest kring hur vår första affisch hade kommit till. Det var trevligt. Det var allt om föreningens historia som fanns på programmet. Sen kom de utlovade reflektionerna i tre föredrag av yngre prominenta forskare. Professor Molina höll det sista. Publiken fick lära sig hur bra forskningen hade blivit. Efter sin stapplande början följde forskningen numera vetenskapligt stringenta teorier. Det gavs knappt tid för genmälen. De lektioner vi serverades var inte okända för mig – jag var påläst. Inte totalbegeistrad. Föredragshållarna betonade framstegen med intersektionell teori och ett postkolonialt perspektiv. Som vi uttrycker det på universitetet: dessa akademiker höll på att positionera sig, mycket genom angrepp på tidigare forskning. Det är brukligt. Så går det till. Så har män alltid agerat. Det är OK.

Mellan några föreläsningar försökte jag mig på en kommentar om forskning utan dessa nya teorier och perspektiv. Hade sådana alls någon mening längre? Jag försökte ett försvar för en empirisk forskning med maktperspektiv, till exempel om relationer mellan kvinnor och män i arbetslivet. Lite enkelt, oförberedd som jag var. Lite tafatt. Överrumplad.

Då kom det: buanden från publiken. Jodå, många i publiken buade. Jag satte mig ner. På första raden. Sen höll professor Molina sitt föredrag. Hon fick demonstrativa applåder, särskilt när hon gav gliringar till tidigare forskning. Sådan som jag hade bedrivit. Stämningen i salen var animerad. Så var det – den gången – när jag skrattade till någon gång medan professor Molina föreläste. Det förekom många hörbara åsiktsyttringar i publiken. Jag får trösta mig med att forskningen då, och säkert ännu mer i dag, genom nya perspektiv och teorier kommit längre än vad min egen kunde uppnå.

Ulla Wikander, 1996-2006 professor i ekonomisk historia vid Stockholms universitet. Numera emerita, vilket är detsamma som pensionär. Det var jag redan 2009. Därmed är jag utan makt på universitetet. Det är ofarligt att angripa mig.