I helgen samlades 33 av Sveriges fria feministiska scenkonstgrupper i Linköping. Det var den andra av två helger i år som ägnats åt att planera ett gemensamt feministiskt jätteverk under det kommande året. Ida Mirow från Kollektivet Doxa, rapporterar från mötet.
Vi samlas på fredagen i full lokal. Malin Axelsson, konstnärlig ledare för ung scen/öst, inledningstalar och skjuter sedan helgens startskott med glitterpistoler, samtidigt som M.I.A. – Bad Girls dånar i lokalen och vi alla jublar och applåderar. När vi alla en efter en får kliva upp på scenen och presentera oss och den grupp vi är där som representanter för, fortsätter applåderna outtröttligt. Under helgen som kommer blir ordet ”pepp” ett av de flitigast använda, liksom ”historiskt”.
I januari i år skrev Lidija Praizovic i DN om den första feministiska scenkonstsamlingen. Hon skrev om hur hon känner en aversion mot en feministisk gemenskap som inte är tillgänglig för alla, ”som inte kan ta alla mina sidor”, som hon skriver. De som inte släpps in i de feministiska rummen är de som är i allra störst behov av applåder, stöd och pepp. De är rasifierade kvinnor ur arbetarklassen, ”som aldrig hört talas om Grupp 8 och Susanne Osten och att de måste höja sina röster för att höras”. Praizovic skriver om hur vita kvinnor ur en övre medelklass tar sig friheten att förkasta invandrarkvinnors feminism.
Några av deltagarna framförde olika uppträdanden.
Självklar feministisk pelare
Ung scen/öst har inför denna andra helg tagit till sig av kritiken och kravet på en intersektionell helhetssyn där antirasism är en självklar feministisk pelare. På fredagen håller Nasim Aghili från FUL Stage föreläsningen ”Att göra vithet – och andra strategier i den antirasistiska scenkonsten”.
Praizovic skrev i januari att de icke-vita ansiktena på samlingen kunde räknas på en hand, och det stämmer även denna gång. När vi ställer frågor till Aghili efter hennes föreläsning är stämningen spänd men nyfiken. Det finns en önskan att veta mer, förstå mer. När vi går därifrån pratar vi om hur dumma vi känner oss, hur självklart allt borde vara men hur svårt det ändå är.
Vi äter middag och skålar ihop på restaurang på fredagen, och är bjudna på fest på lördagen. Några av oss framför uppträdanden, komiska, aktuella och sorgliga. Målet med helgen är att vi ska fatta ett beslut om hur det feministiska jätteverket ska se ut, det som vi tillsammans ska skapa. Under dag två delas vi in i mindre grupper. Klockan si och så ska alla grupperna presentera sina förslag. Vi sitter i en stor ring och applåderar idéerna en efter en. Hur ska vi välja bara ett förslag, när vi vill göra allt? Vid dagens slut har vi ändå nått ett avgörande: under 2014 ska vi genomföra ett antal antirasistiska aktioner runt om i landet, under gemensam, feministisk flagg.
Konst och politik
Jag tänker på hur glad jag är att ingå i ett sammanhang där ingen livsavgörande skillnad görs mellan konst och politik. Vi som konstnärer har ett ansvar att vilja förändra, vad ska annars driva oss? Som scenkonstnärer är vi också perfekt lämpade att skapa konstpolitik på offentlig plats. Vi ska, som sagt, bli historiska. Vi pratar om valet 2014, om hur Sverigedemokraterna har fått 10% i den senaste Sifomätningen. I våra egna rum kan vi vara förväntansfulla och framåtblickande, men ibland känns hopplösheten och otillräckligheten ändå obekvämt nära.
Vi som möts är alla, med ett par undantag eller så, unga feminister. Av någon anledning är inte våra rum samma rum som tillhör den äldre generationen feminister. Och de är saknade. Några av oss undrar varför de inte är här. Vi tror att de kanske inte känner sig behövda längre, nu när Grupp 8-feminismen har ersatts av queerfeminism, tillsammans med det svåruttalade ordet ”intersektionalitet”. Men varför är vi egentligen så dåliga på att välkomna de som inte är just vi? Är vi för svåra? För elitistiska? För okunniga? För onyanserade?
Deltagarna lyssnade på varandra förslag.
På söndagen sitter vi alla i ring igen, någon timme innan samlingen förklaras avslutad. Plötsligt ber en av oss om handuppräckning. Hur många av oss representanter har icke-vita i sin grupp? Hur många har transpersoner? Hur många har funktionshindrade? För att vara så många samlade är det ytterst få händer som sträcks upp. Varför? Är vi alla smygrasister? Eller är vi bara lite dumma, lite klantiga och oförmögna att tänka utanför våra invanda mönster? Är det någon skillnad och spelar det någon roll? Tydligt är att vi, som är så stolta över att vilja vara så inkluderande, misslyckas med just detta. Jag tröstar mig med att det första steget mot förändring är att inse vad som är fel, och jag ser trots allt fram emot feministåret 2014.
