I fönstret på gamla Idas skola hänger stjärnor av vitt papper. På en krok där innanför skymtas en röd jacka. I dag verkar förskolan vara stängd men grinden i svartmålat järn in till den lilla skolgården står inbjudande på glänt. Jag går in, stirrar oblygt in genom fönstrens och ut över Idas park. Härifrån ser man tydligt nya Idas skola på andra sidan parken, österut.

För femtio år sedan hängde nog inga pappersstjärnor i skolans fönster. Jag föreställer mig hur nyfikna tonårsflickor i vita hättor tillsammans med sina hushållslärare i stället stod i fönstren och nyfiket spanade på bygget ett hundratal meter bort. Där den nya skolan, den nya tiden, växte fram. Om jag i stället låter blicken vandra bortanför den gamla skolan, åt andra hållet, kan jag skymta det gamla pappersbruket Munksjö. I varsin ände av Drottninggatan och dess Björkallé ligger byggnaderna. Idas skola ter sig som en liten dotter på behörigt avstånd från den stora starka fadern, Munksjö. Det är ingen slump att det blivit på det viset.

För mer än hundra år sedan arbetade här nämligen en man som kom att betyda mycket för Jönköpings skolväsen. Efter sin makas död skänkte fabriksägaren Otto Ljungqvist en stadig summa pengar åt Jönköpings stad i syfte att bygga en hushållskola för flickor. Skolans namn blev Idas skola, efter den avlidna Ida Ljungqvist, och stod klar 1908. Munksjö pappersbruk är långtifrån så aktivt idag som det var då. Men både bruket och Idas skola lever kvar och bär minnena av familjen Ljungqvist med sig.

Utanför den byggnaden som för dagens unga Jönköpingsbor är mest känd som Idas skola, den nya, sitter några tjejer och röker. Jag undrar hur mycket de känner till om skolans historia, om sina föregångare. Funderar de någonting över de unga damer som en gång för längesedan fick lära sig att sköta ett hem på andra sidan parken? Det gör jag. Därför har jag har träffat och talat med några av de kvinnor som var bland de första att vandra i korridorerna på den nya skolan. En av dem var min egen mor.

En lektion i vävstugan på Idas

”Men hade vi inga tråkiga ämnen?”

1965 var min mor, Marianne Brännman (då Larsson), sexton år och påbörjade den hemtekniska linjen på Idas skola. Hemkunskap fem dagar i veckan alltså. För mig hade det varit otänkbart att gå i skolan för att lära mig att bli en god maka och mor. För min mor och hennes vänner var det otänkbart att göra något annat. “Det var ju så på den tiden” får jag höra gång på gång när jag talar om ämnet med olika människor. Men varför var det tvunget så?

I skolan umgicks mamma mycket med Britt-Marie Hoffner, eller Brodén som hon hette då. I dag är hon hembjuden till mammas och pappas nya lägenhet för att prata minnen. När Britt-Marie kliver innanför dörren ger hon min mor en stor kram. Hon kommer direkt från jobbet som biljettförsäljare på Programbolaget. Hon verkar lite stressad, berättar hur hon hade svårt att hitta hit, hur hon för det mesta har svårt att lokalisera sig när hon ska någonstans. Men hon skrattar också åt sin lilla fadäs.

Min egen mor har svårt att minnas detaljer från skolan. Men Britt-Marie är ivrig att börja minnas, så fort vi slagit oss ned vid köksbordet börjar hon berätta. Hon plockar upp en gammal kokbok ur väskan som hon sparat sedan skoltiden. Förutom recept står också hur man är en god värdinna under middagsbjudningar likväl som barnkalas. I boken har alla klasskamrater textat sina namn och sina adresser. Marianne Larsson står prydligt skrivet, rakt som om någon hållit en linjal under.

– Hej du din rackare, läser mamma högt från kokboken på raden under sin barndomsadress. Typiskt mig att kladda sådär.

Faktiskt också rätt så typiskt mig. Efteråt plockar jag fram min egen gamla hemkunskapsbok. Allt möjligt kladd går att finna, mestadels är det bleknade blyertshjärtan med veckans nya förälskelse i. Fortfarande får jag som en klump i magen när jag läser schemat som sitter inklistrat i början av boken, ordet provmatlagning är inringat. Jag vet inte varför jag har sparat boken.

I dag ägnas tre veckor av grundskolans tolv år åt hemkunskap. Det är inget stort ämne. Det var det inte heller för tio år sedan, då jag stod vid diskbänken på Alfred Dalinskolan i Huskvarna och våndades. Ändå tyckte jag att ämnet upptog fruktansvärt mycket tid. I åttonde klass, fjorton år gammal, var det dags för mig att börja studera hem- och konsumentkunskap. Det var inget jag såg fram emot och inget som jag kom att ändra uppfattning om under de nästföljande två åren heller. Jag avskydde det. Lektionerna leddes av en bestämd kvinna och det fanns inte utrymme för några egna idéer. Jag upplevde undervisningen som föråldrad. Dessutom ansåg jag det fånigt att stå i skolan och laga mat. Kanske var jag rädd för att misslyckas. Kanske var jag för ung för att förstå.

Idas skola, 1965. Foto: Privat.

I skolan fick mamma och Britt-Marie lära sig att sköta ett hushåll. På deras schema stod syslöjd, vävning, tvättning, barnkunskap och matlagning. De sydde egna skolarbetskläder, varsitt rosarandigt förkläde och en vit hätta att ha på huvudet. De fick öva sig i att hålla i en docka och att byta blöja på den. Jag försöker se det framför mig. Hur min sextonåriga mamma stod där i sitt rosa förkläde med en blöjklädd docka på armen.

– Men hade vi inga tråkiga ämnen? säger Britt-Marie plötsligt och tittar upp ur kokboken.
Mamma skrattar.

– Var det bara roligt, tycker du? säger hon. Men när vi stoppade strumpor då, det var ju inte roligt.

Britt-Marie trär demonstrativt ett finger upp och ner mellan fingrarna på andra handen, skakar på huvudet och suckar. Sedan skrattar de båda igen.

De bläddrar i kokboken och allteftersom de gamla klasskamraternas namn dyker upp kommer minnena tillbaka. För ett ögonblick är det 1965 igen och väninnorna är på väg till Idas skola. Eller på väg hem till Britt-Marie igen. Ja, för
det var inte alltid som de hoppade av bussen där de skulle.

– Vi tog femman till ändhållplatsen, Ekhagen, sedan åkte vi med tillbaka hem till Britt-Marie som hade egen lägenhet i familjens hus. Sedan satt vi där och bolmade, berättar mamma.

Rökte alltså. Ända till den dagen då skolan ringde hem till flickornas föräldrar och de blev skickade till
rektorsexpeditionen. Mamma gör en min som att hon låtsas skämmas.


– Det var ju inte för att jag var busig på något sätt, egentligen, utan för att jag tyckte det var så jobbigt att stå där i skolköket och inte kunna någonting, säger hon.

Arbete trots allt

Att vidareutbilda sig för att kunna jobba efter skolan hade inte kommit på tal ännu. För min mors del var det påtryckningar från hennes egen mor som gjorde att hon började på hushållsutbildningen. Men det fanns heller inte många alternativ för de unga kvinnorna. Att förbereda sig inför äktenskapet var deras uppgift.

När jag själv gick i skolan tyckte jag att hemkunskap och syslöjd var bland det värsta som fanns. Det var de dagarna som jag drog mig för att stiga upp ur sängen, de dagarna som jag ville sitta kvar på bussen. Men jag och mina klasskamrater försökte göra det bästa av situationen. På hemkunskapen anordnade vi vattenkrig så fort läraren vände ryggen till.

Jag undrar vad som hade hänt om någon försökt sätta mig i hushållsskola. Om jag hade fått stoppa strumpor på lektionerna. Ändå valde jag syslöjden när det var dags, för så gjorde de andra tjejerna i min klass. På andra sidan väggen stod killarna och hamrade och spikade, åtminstone varannan torsdag, när träslöjdsläraren faktiskt dök upp.

Jag funderar på vad lektionerna i syslöjd och hemkunskap gett mig. I dag har jag en hemkunskapsbok i hyllan och en prickig bebisklänning i en låda på vinden. Jag vet hur man kokar potatis men köper hellre thaimat i lådor. Jag vet hur man använder en symaskin men har inte tålamod till att sy en rak söm.

Mamma och Britt-Marie funderar också.


– Ja, jag kan ju laga mat i dag, säger Britt-Marie. Sedan håller jag på oerhört mycket med handarbete och har gått många kurser efter skolan. Barnkläder har jag sytt en hel del, men jag vet inte om det beror på utbildningen eller på någonting annat.

Både min egen mor och Britt-Marie arbetade som barnflickor i familj en period. Mamma läste in gymnasiekompetens några år senare och några riktiga hemmafruar blev det aldrig av någon av dem. Britt-Marie blev hemma i många år med sina två döttrar, men under hela tiden arbetade hon extra på teatern i staden.

När Britt-Marie ska fara hem har det hunnit bli mörkt utanför köksfönstret. Hon måste föra en lång diskussion med mamma om hur hon ska hitta hem härifrån. Det är inte så svårt. Bara höger, sen höger igen och så vänster och sedan borde hon känna igen sig. Jag har inte lika långt hem som Britt-Marie, som numera bor ute på landet, men jag funderar också på hur jag tar mig vidare härnäst. Mamma och Britt-Marie har berättat för mig om fröken Berntsson, lärare i sömnad på Idas skola. Hon var tydligen en av de yngre lärarna på skolan. Var finns hon i dag?

Nästa vecka: Sömnadslärare Åsa Berntsson, som arbetade på hushållsskolan från att hon var 24 år fram till pensionen, berättar om sina upplevelser och hur hon ser på utbildningen i dag.

Den ursprungliga hushållsskolan är numera förskola.