Jag trodde aldrig att jag skulle vika mig så lätt för en arbetskultur, aldrig. Det är skrämmande hur lätt våra ideal faller när vi befinner oss i en grupp som bestämt sig för att det är motsatsen som gäller. Hur förbannat svårt det är att ställa sig upp själv och sätta ner foten, säga att nu får det fan vara nog.
Vi skapar vår arbetskultur tillsammans, men vem tar ansvar när det går snett och vem bestämmer vad som är snett? Du har själv sett chefen vara den som drar skämten eller den som skrattar högst. Vem går du till då? Känslan av att det bara är du om tycker att det är fel blir plötsligt väldigt närvarande.
Du väljer att försöka utan chefens hjälp eftersom du förlorat förtroendet för hela systemet. Du säger ifrån, du skriker, du är jävligt jobbig. Dina arbetskollegor säger till dig att backa, att ta det lite lugnt. Ja, vad ska du göra när alla andra verkar tycka att det är okej? Du ger upp, backar och undrar om det är du som överreagerar, ställer för höga krav?
Sedan händer det som inte får hända. Det kommer någon utifrån till din arbetsplats som bli kränkt ja till och med livrädd för det ni lärt er se som vardag på er arbetsplats. Alla dessa känslor bara för att hon ännu inte vant sig och tvingats till att acceptera att en hand på rumpan, en kommentar om dina bröst, ett homofobiskt skämt, en anspelning på att han tänker på att du suger kuk när du äter banan (ja, jag kan göra listan hur lång som helst) bara är ett skämt i all vänskaplig mening.
Personen utifrån väljer att anmäla
Det som händer sen är kanske ändå det värsta. På din arbetsplats benämns HAN som den utsatta, han försvaras med kommentarer som att vi vet hur han är och att han inte menar något illa. Majoriteten av arbetsplatsen väljer att ställa sig bakom honom trots att ingen egentligen misstror tjejens berättelse. Nej folk ställer sig bakom för att de lärt sig att detta är okej, de har skapat någon slags vanföreställning om att sexuella trakasserier bara är ett skämt som någon missuppfattat. Ett skämt som får en person att inte våga befinna sig på arbetsplatsen.
När allt det här hände så hade vi precis fått en ny chef och jag önskade av hela mitt hjärta att inte också hon skulle tycka att sexuella trakasserier var ett skämt. Det tyckte hon inte. Men vad hjälpte det?
Detta är andra gången han blir anmäld för sexuella trakasserier på den här arbetsplatsen. Den här gången får han en skriftlig varning, och en medlidande kram från sina arbetskollegor.
När jag och en arbetskollega (ja, det fanns en till som inte tyckte att sexuella trakasserier var okej) tog upp att det här var ett problem på vår arbetsplats så hette det att vi stack en kniv i ryggen på våra kollegor, vi svek deras förtroende.
Vi blev utfrysta och hånade. Visst försökte vår chef stötta oss, men vad hjälper det när en hel arbetsgrupp bestämt sig för att de har rätt och vi har fel. Vi var för få som vågade stå emot.
I dag, ett par månader efter så arbetar varken jag eller min chef kvar och förmodligen råder samma normer. Enda skillnaden är att nu är min arbetskollega helt ensam. Och ensam är fan inte stark.
