– Fitta, utlännningsfitta, skrek mannen som även spottade mot mig och hotade bryta nacken av min hund mitt på Götgatan i Stockholm bland spatserande individer i förra veckan.

Vad var det egentligen som utlöste denna mans aggressiva beteende?

Jo, jag krävde min rätt till existens i det offentliga rummet och rätten att få bli respekterad som människa. Enligt mina erfarenheter behövs det inte mer än så för att en man ska bli provocerad och därmed rulla ut spikmattan, alltid lika redo med sexism, rasism, hot, hat och aggressivitet.

Här kommer en kort beskrivning av fredagens incident som slutade med att jag gjorde en polisanmälan:
På Götgatsbacken körde mannen först över min hunds tassar med sin resväska. No big deal, för det var inte meningen. När jag fortsätter att gå vrålar han ”ta reda på din hundjävel”.

Jag kunde ha valt att fortsätta gå och låtit honom ha stått där och vrålat. Tänkt att han är en idiot. Många tycker säkert att det nog hade varit det bästa alternativet. Men det tyckte inte jag och det tycker jag inte nu heller.

Jag valde att stanna till, vända mig om mig om titta honom i ögonen och med hög ton säga ”du talar inte till mig på det sättet, det var du som körde över min hunds tassar och inte brydde jag mig om det. Tänk på ditt språk”. Nu kände jag att det här kan gå hur som helst. Strategier för att hantera kränkande ord var som vanligt säkrade.

Han: ”Din jävla fitta, ta hand om hundjäveln sa jag” . Nu blev jag riktigt förbannad. ”Vad ger dig rätten att kalla mig för fitta? skrek jag högt tillbaka. Då spottar han mot mig och vrålar sedan ”Din jävla utlänningsfitta, jag ska fan vrida nacken av hundjäveln”.

Det var där som jag tappade mitt fokus. Jag blev rädd att han skulle göra min åtta månaders valp illa. Jag skrek ”hallå alla ni som såg och hörde detta, nu är ni mina vittnen” Jag tog upp min telefon och försökte ta ett kort på mannen men han hann vända sig om, så bilden blev bakifrån. Efter det stod jag stilla med skakande fingrar och försökte ringa polisen. Men något tog mig emot.

När jag såg mig runt omkring fanns där ingen person som hade stannat, ingen som ville se, och uppmärksamma incidenten. Jo, en person. En kvinna med ett litet barn i famnen frågade hur jag mådde. Tack kära du för det. Men sedan var det tomt på den fronten. Och det var nog det som var det värsta.

Där stod jag mitt i folkvimlet. Skärrad och fly förbannad därför att han lyckades få mig att backa när han hotade att skada min hund. Jag började gråta och kände mig oerhört kränkt. Där och då orkade jag inte mobilisera krafter för att göra en polisanmälan. Jag hade ju dessutom missat fånga hans ansikte på bild.

Jag pratade med vänner på vägen hem. Mina fina vänner. Jag twittrade faktiskt också ut händelsen för att känna stöd, få bekräftelse.

Jag gjorde sedan en polisanmälan ändå och den togs emot med respekt. Detta är den andra polisanmälan jag gör på två veckor. Veckan innan ringde jag och anmälde de hot, hat och sexuella, homofientliga kommentarer som skrevs på twitter riktade till det svenska damlandslaget i fotboll.

Två polisanmälningar på två veckor där orsakerna innefattat kvinnohat, rasism, homofobi. De klassiska tre begreppen som inte går och heller inte ska särskiljas från varandra och som alltid dyker upp som enad kraft när den patriarkala heteronormen ska förtrycka.

Det var övervägande positiva reaktioner på min anmälan gällande damlandslaget och desamma om mannen som kränkte och hotade mig. Så nu uppmanar jag fler att anmäla när ni blir utsatta eller ser att någon annan blir det. Vi måste få upp statistiken när det handlar om brott mot kvinnor, mot icke-vita och mot hbtq-personer.

Jag vet att det många gånger inte känns verksam, att det inte löser de patriarkala samhällsstrukturer som ligger till grund för kvinnohatet, rasismen och så vidare. Men det är en viktig markering.

Det har även trillat in en del mejl efter anmälan mot twitterhatet mot damlandslaget där vissa anser att jag är löjlig och överdriver. Till er har jag några saker jag vill förtydliga:
Jag tänker inte acceptera att min och andras rätt till existens i de offentliga rummen marginaliseras.Om någon kränker mig på gatan, på arbetsplatsen, på gymmet, i hemmet, ja var som helst, så kommer jag att stå upp för mig själv. Jag ger mig själv rätten att värna om mig själv.

Jag är relativt luttrad vad gäller att bli utsatt för rasism och kvinnohat. Men det innebär inte att jag bara skakar av mig skiten. Det innebär framförallt inte att jag inte blir rädd, ledsen eller känner vanmakt. Men glöm att jag tänker välja att bara skaka av mig förtrycket – tvärtom.

Problemen ska läggas där de hör hemma och det är banne mig inte hos de som blir utsatta. Utsatt för att en står upp för sin existens och värdighet som människa.

Det tar på krafterna att ständigt bära på strategier för att kunna existera på lika villkor. Men om vi bara väljer att skaka av oss så klibbar detta obehag ändå sig fast inom oss och tär på vårt egenvärde tills det blir en inbyggd normalitet. En acceptans för det ständiga förtrycket.

För att vi ska orka så måste vi känna styrkan i varandra. Vi måste prata om detta ständiga förtryck. Mina vänner som jag talade med i telefonen efter incidenten och de som twittrade till mig fick mig att känna styrka. Jag orkade anmäla.

Det var många som hjälpte mig att inte bara skaka av mig skiten utan kasta tillbaka den på ägaren av problemet. Mannen som kallade mig för fitta, utlänningsfitta. De strukturer som backar upp honom i hans agerande, som hjälper honom att ge sig själv rätten att spotta på mig. Där har vi ägaren och skiten ska dit.

Den ska inte in i mig. Inte in oss. Den ska inte förpesta våra själar, våra tankar.
Skiten hör hemma i de patriarkala strukturerna, i den vita heteronormen. Släng tillbaka den. Ett sätt att slänga tillbaka den är att anmäla. Tillslut måste polisen börja agera.

Jag kommer att fortsätta kräva min rätt till att existera som människa. Jag vet att många med mig också gör det. Så fortsätt skrika högt när något sker. Skrik så alla hör och ser. Förtryck måste synliggöras.

Och alla ni som gick förbi mig när mannen skrek utlänningsfitta och spottade på mig utan att agera, ni accepterade det som skedde. Men förr eller senare kommer vi alla att råka ut för saker där vi önskar att vi slapp stå ensamma. De offentliga rummen måste försvaras. Detta på grund av att herren på täppan just är en herre. Och denne herre kommer inte att falla självmant. Han har historiska och nuvarande strukturer som backar upp honom till fullo. Vi måste få honom att falla.

Så låt problemet återvända till sitt ursprung. Den patriarkala snaran som hindrar många att inte få existera på samma villkor måste rivas upp. 
Vi är många och det är fullt möjligt om vi gör det tillsammans.