Många kongressombud pläderade väl för behovet av att inte bara sätta upp jämställdhetspolitiska mål utan även genomföra dem. Förutsättningarna var goda. För första gången i historien vad en majoritet kvinnor, och rent retoriskt var den feministiska nivån ofta hög. Besluten innebär dock att Socialdemokraterna, vid behov kan sätta jämställdheten på vänt. Det skriver Feministiskt Perspektivs Jenny Rönngren.
Redan när Stefan Löfven presenterade sitt framtidskontrakt i februari stod det klart att det feministiska perspektivet för den socialdemokratiska ledningen fortfarande är ett tillval.
Framtidskontraktet innehöll då inga ambitioner vad gäller föräldraförsäkringen och inte mycket annat konkret vad gäller jämställdhet mer än slopat vårdnadsbidrag, rätt till barnomsorg på obekväma tider och att lagstiftning om rätten till heltid ska övervägas om parterna inte klarar av att lösa frågan. Med tanke på att Socialdemokraterna sedan tidigare har ett färdigt lagförslag om rätten till heltid och ett kongressbeslut om tredelad föräldraledighet kändes det inte särskilt progressivt.
Jag mejlade ett par frågor till Stefan Löfvens pressekreterare i samband med presentationen. Den ena handlade om hur han ansåg att partiets feminism märktes i framtidskontraktet. Den andra var i ärlighetens namn så pass raljant att jag inte blev förvånad när svar uteblev.
I sitt linjetal på kongressen gjorde Stefan Lövfen så pass radikala uttalanden om feminismen, rasismen och människors lika värde, att många som drivit frågorna hårt både inom och utanför Socialdemokraterna blev berörda. Men det är svårt att få ihop talet med en del av de påföljande politiska besluten.
Kort facit på frågor där partistyrelsen utmanats av mer radikala krafter:
- 90-dagarsgaranti för unga arbetslösa – kan inte vänta
- Vård till papperslösa – kan inte vänta
- Rätt till heltid – kan vänta
- Tredelad föräldraförsäkring – kan vänta
Låt oss analysera detta facit utifrån Löfvens uttalade hållning. Han är pragmatisk. Han är mån om att steg mot uppsatta utlovade mål inte ska tas förrän statsbudgeten tillåter. Han vill invänta opinionen i vissa kontroversiella frågor.
90-dagarsgarantin innebär att en ung arbetslös ska få hjälp från dag ett och få jobb, utbildning eller praktik inom 90 dagar. Om S vinner valet 2014 ska den genomföras under mandatperioden och kostnaden är beräknad till mellan sju och åtta miljarder. Någon opinion emot garantin lär inte finnas att invänta, och satsningen kommer garanterat att löna sig – åtminstone på lite längre sikt. Inget samhälle mår bra av att låta ungdomar fastna i arbetslöshet. Frågan är snarast varför partistyrelsen inte ville bifalla de nu klubbade delarna av SSU:s motion från början.
Vården till papperslösa är en mänsklig rättighet och Sverige har fått stark kritik för att den reella tillgången till vård har allvarliga brister. Dock finns i denna fråga sannerligen en stark opinion emot som kongressen valde att inte invänta, vilket är mycket bra. När partiledningen argumenterar för genomförandet av denna reform vid ett eventuellt maktskifte får partiföreträdarna chansen att bedriva antirasism i praktiken.
När det gäller föräldraförsäkringen kan det ur ett feministiskt perspektiv inte betraktas som särskilt pragmatiskt att klamra fast vid ett format som bevisligen vidmakthåller en ojämställd arbetsmarknad. Här handlar det uttalat om att invänta en opinion. Stefan Löfven deklarerar att barnfamiljerna själva vill bestämma hemma vid köksborden. Det är svårt att se något annat skäl till att inte klubba tredelningen än att partistyrelsen vill ha kvar möjligheten att stryka potentiella väljare medhårs.
Detta trots den starka övertygelse som en mycket lång rad kongressombud visade prov på genom att gå upp och plädera för kompromissen. Frustrationen lyste igenom i yttranden som att ”Vi ska inte nöja oss med att hålla fingret i luften och följa opinionen som strykrädda hundar.” Det blev en lite märklig stämning när så många valde att ta upp talartid i en fråga där alla redan bestämt sig för hur de skulle rösta. Flera betonade att de hyser tilltro till att partiledningen ska använda det skarpaste verktyg politiken har för att åstadkomma en jämställd arbetsmarknad, kompromissen till trots.
Lena Sommestad, S-kvinnors ordförande, har kommenterat beslutet på flera håll och säger sig vara nöjd med kompromissen, trots att detta var hennes stora stridsfråga och att hon offentligt hade uttalat sin övertygelse om att en tredelning skulle gå igenom. I talarstolen sade hon att ”Vi i S-kvinnor hade velat se ännu tydligare mål, men det är viktigt att vi är eniga…”
Till skillnad från tidigare finns nu föräldraförsäkringen med i framtidskontraktet, och en jämnare fördelning hör till de viktigaste prioriteringarna enligt dokumentet. Och några garantier för att en helt individualiserad föräldraförsäkring skulle vara den universalkur som ofta görs gällande finns inte. Föräldraförsäkringen är redan individualiserad såtillvida att en ojämn fördelning kräver att någon aktivt överlåter sin del. Och det finns fortfarande en betydande andel fäder som inte tar ut de dagar som inte kan överlåtas.
Det finns överhuvudtaget inga enkla lösningar. Det som med all säkerhet upprätthåller rådande ojämställdhet är passivitet, oavsett vilka former av diskriminering det än gäller. Vilken vägen än är måste ord omsättas i handling. Kompromissen om vinst i välfärden berör ju alla som jobbar i den kvinnodominerade offentliga sektorn, men det vete sjutton hur mycket den kommer att påverka löner och arbetsvillkor i praktiken.
Jag undrar, lite pragmatiskt, om de som för några veckor sedan gick ut och kallade sig ”Välfärdens Grupp 8” ändå inte har satt fingret på en öm punkt i argumenteringen, en jämställdhetspolitisk brist i retoriken om vinster i välfärden. Vinstbegränsningens konstruktion gör skillnad på mans- och kvinnodominerade verksamheter utifrån vilken form av arbete de utför, även när båda är finansierade med skattemedel. Den som är emot det ena borde vara emot det andra. Precis som att den som motsätter sig att kvinnor boxas också borde motsätta sig mäns boxning.
Om huvudproblemet, såsom många framhåller, är att skattepengar försvinner i bolagsvinster borde det faktiskt vara minst lika provocerande att vinster plockas ut ur andra, mansdominerade verksamheter som finansieras med skattepengar. Till exempel byggen, sophämtning, eller inköp och underhåll av teknisk infrastruktur. Verksamheter som tillhör den privata sektor som nationalekonomen Bo Södersten på 1980-talet började kalla närande, till skillnad från den tärande offentliga sektorn. En tankefigur som fortfarande påverkar synen på hur realistiskt det är åstadkomma jämställda löner över sektorsgränserna. Som påverkar inställningen till hur realistiskt det är att omfördela resurser till offentlig sektor för att höja lönerna, jobbens attraktivitet och kvaliteten. Även de skattekronor som tas ut i vinst ur bolag som NCC, ISS och Ericsson skulle kunna göra stor nytta i välfärden.
Det är ingen slump att stora korruptionshärvor avslöjats i osunda allianser mellan offentliga investeringar och privat utförande, oavsett partifärg. På senare tid finns saftiga exempel som Arenabygget i sedan länge moderatstyrda Solna och korruptionshärvan i sedan länge socialdemokratiskt styrda Göteborg. Korruption och jämställdhet trivs inte ihop. Det finns numera obestridliga vetenskapliga bevis för det, vilket Feministiskt Perspektiv skrev om bara häromveckan.
Att offentlig sektor subventioneras av kvinnors underbetalade arbete är en ständigt olöst fråga. Varken fack, arbetsgivare eller politiker har, trots block- och partsöverskridande vurm för den svenska modellen, kommit på hur de ska kunna åstadkomma relativa löneförskjutningar för att komma åt ojämställda löner som beror på att arbetsmarknaden är och förblir könssegregerad. Något förslag som verkligen tar sikte på att lösa den frågan syntes inte på kongressen.
På ett glest befolkat seminarium om hur feminismens perspektiv kan förändra miljöpolitiken som S-kvinnor arrangerade tillsammans med Forum Egalia uttrycktes fromma förhoppningar om att kvinnors närvaro i politiken och Stefan Löfvens brinnande engagemang för feminismen ska göra skillnad. Bristande jämställdhet är det största hotet mot samhällsutvecklingen, globalt och lokalt. Och jämställdhet borde stå i centrum för politiken i varje parti för månar om att skattepengar används på rätt sätt.
Att vänta in tillväxt och jobbskapande i privat sektor så att några korvören kan sippra ner i andra änden och åtminstone hejda utarmningen av offentlig sektor, enligt någon form av trickle down-teori för den könssegregerade arbetsmarknaden, är att sätta jämställdheten i andra hand. Och det kan inte med bästa vilja i världen kallas en framtidsinriktad politik.
De unga kämparna som varit med och drivit igenom vård till papperslösa och garantier för arbetslösa ungdomar var med rätta glada ”på det stora hela”. De har fått genomslag i frågor som är högst angelägna om samhället ska hålla ihop i framtiden och det bådar gott. Risken är att de hinner tappa sin radikalitet innan de får chansen att förhindra att just jämställdhet blir den fråga som ska stryka på foten i kompromisserna – igen.
I dag debatterar s-kongress miljön. Någon annan får bevaka feminismens genomslag där. Jag tänker hänga på Feministiskt initiativs kongress hela dagen. S-kongressen har visat med önskvärd tydlighet varför Sverige är i ett skriande behov av politiska alternativ som inte är beredda att förhandla bort jämställdheten för att ”följa opinionen som strykrädda hundar”.
