Socialdemokraterna lanserar sig nu som Framtidspartiet – men vilken framtid avser de och när börjar framtiden? Det frågar sig Monica Amante som har läst SSU:s kritiska rapport Fyra nyanser av vitt inför den stundande kongressen där 95 procent av ombuden är vita.
”Problemet är att vi är för många i makten som representerar den vita enfalden.” Detta säger före detta S-ledaren Mona Sahlin angående den bristande representationen av personer med utomeuropeisk bakgrund på de ledande positionerna inom Socialdemokraterna.
Med denna till synes enkla formulering pekar Sahlin på en ytterst avgörande skillnad från gängse förhållningssätt kring denna fråga. Jag instämmer att strukturella problem endast kan brytas genom att rikta blicken mot och ändra på normen, inte de som är utanför den. Enbart genom att gå med på denna problemformulering skulle Socialdemokraterna komma en bra bit framåt från dagsläget där frågan om representation av allt att döma ses som en icke-fråga inom partiet.
Partiet som vill att alla ska med har under 2012 lanserat sig som Framtidspartiet – men vilken framtid vill de skapa egentligen? I ett land där 20 till 25 procent av befolkningen i de tre största städerna och en femtedel i landet i stort har en bakgrund utanför Sverige och Europa har Socialdemokraterna i sina toppskikt en närmast total representation av den vita normen. I SSU:s nya rapport Fyra nyanser av vitt framgår att hela 95 procent av 350 kongressombud, 100 procent av det verkställande utskottet och 96 procent av partistyrelsen tillhör den vita normen. Av kongressombuden för Stockholms stad och Göteborg är siffran 100 procent.
Detta är mycket nedslående siffror och den undermåliga representationen utgör minst sagt ett allvarligt demokratiproblem. De tre unga socialdemokrater som står bakom rapporten menar att socialdemokratin måste vara det Sverige är.
Jag anser att Socialdemokraterna, precis som alla politiska partier som gör anspråk på att föra folkets talan – att representera oss, måste ta sitt ansvar. Om stora delar av befolkningen inte hörs och inte ges plats i maktens rum – hur mår vår demokrati då?
En av författarna till rapporten, Sara Yazdanfar, sätter huvudet på spiken när hon säger att frågan om representation av icke-vita svenskar måste börja ses som politisk, av partiledaren i synnerhet, om det ska kunna ske en verklig förändring av de strukturer som finns inom partiet.
Däremot tycker jag att hon har alldeles för lågt ställda krav på Stefan Löfvén när hon menar att han inte behöver hålla med om deras analys utan bara ta en diskussion om ämnet. Jag och förhoppningsvis många fler med mig kräver istället att Löfvén ska vara drivande i frågor om demokratisk representation, en föregångare i frågor rörande antirasism och mångfald, en visionär! Detta vill jag kunna avkräva partiledaren för Sveriges största parti, ett parti som gör anspråk på att vara svenska folkets parti och ett Framtidsparti.
När frågan om vithetsnormens totala dominans inom Socialdemokratins ledning ska lyftas vid partiets kongress kommer det att ske i en skara som till en överväldigande majoritet tillhör just den vita normen. Sara Yazdanfar uttrycker att hon har en förhoppning om att det trots detta inte ska vara svårt att få till en givande debatt om partiets vithet. ”Som socialdemokrat har man förhoppningsvis en inneboende strukturanalys, en sund klassanalys och är feminist. Då har man bra grundförutsättningar för att kunna diskutera intersektionella frågor.”
Jag håller med om att partiet, utifrån sina uttalade ideologiska grunder, borde ha bra grundförutsättningar att diskutera intersektionella frågor. Tyvärr tror jag dock att hennes analys är alltför optimistisk. Det är svårt att diskutera vithet med en vit publik.
Av personlig erfarenhet av att ha varit verksam i olika organisationer som jobbar med likabehandling och mänskliga rättigheter vet jag att verkligheten inte alltid lever upp till teorin. Det är lätt att ifrågasätta andras privilegier, vilket Socialdemokraterna med lätthet gör utifrån klassbegreppet, men det skaver när någon annan påpekar de egna privilegierna utifrån vithet.
Det är svårt att få folk att erkänna eller ens se sina egna privilegier – speciellt när de utgår ifrån att det är dem som vanligtvis ifrågasätter makten – och ännu svårare är det att få dem att ändra på det. Än ovanligare är det att faktiskt se någon lämna plats för att andra ska få utrymme, vilket är det som krävs om en verklig förändring ska kunna ske.
Jag menar att för att kunna bryta strukturer måste man aktivt göra just det – bryta strukturer utifrån en medveten analys om vad som är problemet och göra det svåra arbetet att ifrågasätta de egna positionerna, och inte vänta på att det ska bli bättre med tiden. Vill Socialdemokraterna vara Framtidspartiet måste de se till att framtiden är nu.
Löfven har efter att SSU:s rapport släpptes uttryckt att det finns ett behov inom Socialdemokraterna att ha en mer blandad representation i partiet. På frågan om hur detta ska åstadkommas svarar han: ”Det är ett medvetet val, det går att jämföra med jämställdhetsarbete, det var vi som tog tag i det och såg till att ha varannan kvinna och man på listorna. Så det är en kultur som ska finnas i partiet, att vi har det för ögonen.”
Låt inte detta vara bara läpparnas bekännelse. Upp till bevis!
