Det är tisdag den 12 februari 2013, klockan är en minut över tolv. Solen skiner och det är 20 grader i Sana’a. Två år har gått sedan det jemenitiska upprorets startskott. Många är besvikna. ”Ett, två, tre, var är revolutionen?” ropar demonstranter utanför kabinettet. Ahmed Saif Hashid, en medelålders man i vit skjorta och blå finstickad väst, får ett kraftigt slag mot huvudet med en meterlång batong. Från skallen kommer mycket blod. Är han död, undrar alla omkring.

I fjorton dagar har Ahmed Saif Hashid campat med demonstranter utanför kabinettet i Sana’a. De har lämnat Friheten och Förändringens torg – platser där de krävde regimens fall under 2011. Här framför muren har demonstranterna nu påbörjat en ny protest. De är några av många som kritiserar övergångsregimen för att tillämpa samma svågerpolitik och korruption som tidigare regim. Särskilt laddad är frågan om läkarvård för sårade demonstranter.

Trots regeringens löfte om vård till samtliga har enbart vissa fått hjälp. De har skickats på operationer i exempelvis Egypten medan andra lämnas åt sig själva i Jemen. De politiskt oberoende demonstranterna kritiserar finansministern för att ha gett öronmärkta pengar, tänkta till alla, åt en organisation som tillhör islamistpartiet Islah. Organisationen ska ha favoriserat de egna medlemmarna och nekat andra hjälp.

Muneef al-Zubeyri tände eld på sig själv den 5 februari i protest mot att sårade demonstranter ännu väntar på hjälp. Han hoppades att reaktionerna skulle bli stora som då Muhammed Bouazzi, gjorde samma sak i Tunisien 2010 och folket i Nordafrika välte regim på regim. Muneef al-Zubeyris aktion blev inte ens en notis i den internationella pressen och han vårdas ännu på sjukhus. Dagen efter började dock Ahmed Saif Hashid hungerstrejka med flera andra.

Ahmed Saif Hashid är parlamentariker, han är politiskt oberoende men nära socialisterna. Han har inte druckit, inte ätit, på en vecka. Han vill visa solidaritet. Abdallah Muhammed Sururi, som campat med honom utanför kabinettet, förklarar att runt fyrtio militärer var här när de vaknade i morse. Abdallah Muhammed Sururi fotograferade dem och då kallade militärerna honom för ett djur. En militär på plats säger att det var demonstranterna som först sade fula ord till militärerna. Denne militär kan inte svara på om det skulle vara skäl för militärerna att attackera demonstranterna.

– Militärerna sökte återkommande provocera fram en attack men vi var lugna, säger Abdallah Muhammed Sururi.

– De sa att de har order från inrikesministern och att de ska verkställa dem. Jag såg att vi var omringade och skrev på Facebook. Jag berättade att något kommer hända i dag. Man kan säga att det är mitt jobb här att skriva på Facebook och uppdatera människor om vad som händer, säger Abdallah Muhammed Sururi.

Atiaf talar med sårade demonstranter.

Atiaf al-Wazir är bloggare och twittraren bakom Woman From Yemen och en av de internationellt kända revolutionärerna från upproret. Hon är också människorättsaktivist, utredare och journalist. För att visa sitt stöd är hon ofta med de sårade demonstranterna.

– Förutom Ahmed Saif Hashid har demonstranterna ingen på sin sida. De har varken mäktiga politiker, klaner eller militärer med sig, säger Atiaf al-Wazer.

– De står helt ensamma, vissa är så pass skadade att de har svårt att springa från slag och tårgas, säger Atiaf al-Wazer.

Dagen innan var Atiaf al-Wazir med vänner från aktivistgruppen Support Yemen i centrala Sana’a, på tvåårsfirandet av det jemenitiska upproret. Landets flaggor i rött vitt och svart viftades, fotografier av stupade demonstranter hölls upp, sockervadd i diverse rosa nyanser såldes, liksom majskolvar och pins och leksaker till barn. Det var framförallt islamistpartiet Islahs medlemmar som intog gatorna i tusental.

Efter upproret flyttade islamisterna fram sina positioner, de gavs ökad politisk representation och att kalla dem upprorets vinnare är alltså inte fel. Politiskt oberoende grupper firar ogärna med dem, de fnyser åt idén att upproret skulle ha börjat en viss dag, det är väl resultatet av ett längre motstånd, påpekar de. Därtill är besvikelsen så pass utbredd över att det inte blev bättre i Jemen, att många bojkottade dagen helt och hållet. Men Atiaf al-Wazer firade att Saleh föll efter 33 år vid makten och vill minnas revolutionen, säger hon, och tillägger att kampen givetvis fortsätter.

– Det ironiska med denna attack på de sårade är att den sker dagen efter att vi firade revolutionens tvåårsjubileum. Det är de skadade från den revolutionen som i dag misshandlas av säkerhetsstyrkorna, säger Atiaf al-Wazer.

När Ahmed Saif Hashid faller medvetslös på asfalten är det Abdallah Muhammed Sururi som snabbt hjälper till att bära honom till ambulansen några meter ifrån. Abdallah Muhammed Sururi får själv ett kraftigt slag mot ryggen men Ahmed är som en bror och han biter ihop.

– Det är okej med mig, säger Abdallah Muhammed Sururi men ännu finns grus på den mörkbruna skinnjackan.

Atiaf al-Wazer tröstar vännen Halima som gråter efter att ha sett militären attackera Abdallah Muhammed Sururi. Plötsligt skjuter militärerna tårgas mot de sårade demonstranterna. De skjuter mot människor som minns, tårgasattack följs av ytterligare misshandel och ofta också skottlossning. De som kan springer omedelbart från gasen som svider i ögonen, river i halsen och får huvudet att banka av värk.

En polisbil blockerar vägen för Atiaf al-Wazir när hon springer från platsen. Människor håller varandras hand när de försöker hitta vägar förbi blockaden. Ataf al-Wazir söker skydd, med människorättsaktivisten Aad Kaid, vid en moské runt hörnet. Hon knyter vant om sjalen runt huvudet för att skydda ansiktet mot gasen som också hittar hit. De två ringer journalister och vänner som twittrar. De hoppas att någon ska skriva om attacken. Det finns tyvärr inget intresse, säger en brittisk journalist. Också inom Jemen har det varit mycket tyst om de sårade.

Atiaf och Aad söker skydd i moskén och ringer efter press och sociala-medie-aktivister.

På gatan utanför stoppas ambulansen med Abdallah Muhammed Sururi och Ahmed Saif Hashid av militär. Ambulansen får köra vidare utan de skadade, förklarar militären, inte med. Slutligen lyckas ambulanspersonalen övertala militären att släppa förbi de sårade och de förs till akuten.

Utanför sjukhuset väntar Ahmed Saif Hashids bror. I handen har han sin telefon. Någon har skickat honom en bild. Han visar den, säger att hans bror opererar huvudet. Han har inget mer att säga.

En timma senare kommer beskedet. Ahmed Saif Hashid klarade sig.

När Ahmed Saif Hashid vaknar upp finns flera reportrar på plats.

På fredag kommer sårade demonstranter att anlända till Sana’a från industristaden Taiz. De ska avlösa demonstranterna utanför kabinettet. Det är deras tur att fortsätta hungerstrejken, säger de.