Det fanns en tid när jag följde engelsk ligafotboll. Numera är det framförallt min pappa som fotbollsbriefar mig med uppdateringar om Zlatan. Jag tycker inte fotboll är trist men på senare år är det boxning som intresserat mig mer. Min egen boxningsträning, vissa matcher och de tävlingar min klubb arrangerar, då jag sitter i tävlingssekretariatet.

När så häromdagen fotbollsmagasinet Offside låg på bordet i lunchrummet med läckert grönt omslag och rubriken ”Sugen?” så blev jag faktiskt sugen på att läsa. Får erkänna att det var en del år sedan sist. Tidningen är känd för sina välskrivna texter och ambitiösa reportage.

Framförallt är det två reportage i nr 2/2013 som är intressanta ur ett könsperspektiv. Båda handlar om fotbollsspelare som är på väg tillbaka efter uppehåll, Andreas Haddad på grund av skador och Josefine Öqvist efter graviditet och förlossning. Texten om Haddad har rubriken ”Mandomsprovet” och den om Öqvist rubriceras med ”Den fysiologiska klockan”. Både mycket fylliga och välgjorda – och könade. Enbart rubrikerna slår an tonen.

Sofistikerade stereotyper

Mandomsprovet kan dels syfta på filmen med Dustin Hoffman i huvudrollen som ung man som förförs av en äldre gift kvinna, dels på en initiationsrit för unga pojkar. Haddad har haft det kämpigt med skador och han får i texten gnälla över de ”käringövningar” han måste göra i rehabiliterande syfte. Tränaren ropar åt sitt manskap, klubben Brommapojkarna har en massös, spelarna har något pojkaktigt över sig, vi får läsa om ”mannen som ska förvandla BP till ett publiklag, Haddad har sin identitet som idrottsmannen.

Rubriken Den fysiologiska klockan kan syfta på att vi sägs ha en biologisk klocka för exempelvis sömn och mat men troligare är att det är den biologiska klocka som sätter en gräns för kvinnors möjlighet att bli gravida som åsyftas. Öqvist kämpar för att ta sig tillbaka till toppen efter barnafödande. Texten inleds med ett långt avsnitt om när Öqvist blev gravid och följer henne när hon tar med sitt barn till träningen. Hon får kommentera att det anses att hon är pimpinett, att hon vikt ut sig i Slitz, och någon anser att hon är feminin. Där finns också en hel del om fotboll.

På en av bilderna är barnet med under träningen, en annan är på hela familjen, men där finns också träningsbilder. Mandomsprovet visar en bild på en allvarlig Haddad men domineras av en grafisk illustration i svart och rött, som anspelar på Brommapojkarnas färger.

Båda spelarna har förlorat någon, Öqvist sin syster som var sjuk, Haddad sin kompis Eddie Moussa som mördades. I texten om Öqvist lyfts känslor kring livet fram i anslutning till dödfallet, i texten om Haddad framgår att han ryckte in i Assyriska för Eddies skull.

Resultatet av skildringarna blir könsstereotypt även om det är sofistikerat och snyggt gjort. Jag tittar på några fler nummer av Offside för att se om det finns ett könsmönster. I de nummer jag kommer över, 1 och 2 2012, samt 1 2013 finns inga kvinnor med alls som spelare, däremot som flickvänner och mödrar.

Typiskt mönster

Bloggen Plain Jane har i en ambitiös bloggpost undersökt varför så få kvinnor är fotbolls- eller sportjournalister. Bland annat konstateras att just Offside endast har en kvinna som medarbetare, som art director, och sällan är några frilansjobb gjorda av kvinnor. Chefredaktören Anders Bengtsson förklarar att tidningen inte får särskilt många reportageidéer från kvinnor men att han välkomnar det. Han låter förstå att kön är sekundärt för redaktionen, kompetens är det viktigaste och han vet inte varför det är färre kvinnor i skrået. Han tror det håller på att ändras, att många av de äldre männen i sportjournalistiken går i pension och då jämnas det nog. Plain Jane frågar också Johanna Frändén på Aftonbladet och SVT vad hon anser. Det framgår att kvinnor i sportjournalistik per automatik ses som mindre kunniga tills de bevisat motsatsen samt att de, precis som männen får hatmejl. Till skillnad från mejlen män får är mejlen till kvinnor sexistiska.

Fyra nummer ger ingen hel bild av hur kön skildras i Offside, men på många sätt är just de här numren mycket typiska för könsmönstret i svenska medier. Underrepresentation och könsstereotypt. Jag får väl se hur sugen jag blir av nästa nummer.