Efter ett år av politisk kollaps beträffande socialdemokratins hantering av antimuslimism vore det kontraproduktivt att uppehålla sig vid omfattningen av Omar Mustafa-drevet tidigare i våras eller Carina Häggs senaste utspel. Istället bör en fråga sig vad socialdemokraterna måste ha med för att förbättra sin antirasistiska analys i kampen mot ett antimuslimistiskt Europa?
Det är med en oroväckande hastighet som hatet i Europa sprids, inte minst i de parlamentariska församlingarna. Extremhögerns grogrund bygger denna gång på att ha muslimska minoriteter som måltavla och under de senaste åren har man lyckats göra konspirationsteorierna rumsrena. Negativa återgivningar av muslimer på ledarsidor, nyhetsflödet, böcker och filmer har normaliserats till den grad att de skapar allt mindre reaktioner. Islamofobin och antimuslimism utgör snart den dominerande formen av rasism i Europa att döma av de lagstiftningar, förföljelser och den strukturella diskriminering som råder.
Vi ser även på politisk nivå hur enkelt det har blivit att slänga sig med begrepp som extremism och terrorism och således dölja sig bakom en rasistisk och stereotyp uppfattning av muslimer. Men det är inte bara i termer av extremism och terrorism som den rasistiska uppfattningen av muslimer döljer sig, utan även i debatten om religion och politik. Företrädare som både har en politisk övertygelse och en religiös, riskerar att exkluderas och ifrågasättas efter olika måttstockar.
Det är mot denna bakgrund som antirasismen inom socialdemokratin måste uppdateras. Att se signalerna och erkänna problematiken räcker inte. Det är föreställningen om det religiösa, den cementerade samhälleliga uppfattningen om religion och tillskrivandet av stereotypa egenskaper som vi måste analysera och förstå. Idag framställs muslimer som en konservativ och i värsta fall extrem grupp med homogena åsikter. Denna tillskrivning utelämnar en strukturell analys av människors olikheter på basis av klass, etnicitet, sexualitet, kön, könsidentitet och funktionalitet. I brist på inflytande, där stigmatisering och marginalisering utgör ett faktum för många ger dessutom samhället vissa rollen som företrädare för gruppen och dessa ges rätten att tala för alla.
Den socialdemokratiska antirasismen bör därför analysera maktförhållanden på ett ekonomiskt, strukturellt, normkritiskt och historiskt plan för att tydligare förstå samtidens utveckling. Utmaningen är att ställa krav på oss själva som parti och organisation, granska hur vi på bästa sätt kan skola oss själva organisatoriskt och politiskt för att på sikt utmana den strukturella diskrimineringen och den framväxande rasismen. Avslutningsvis måste vi förstå att det senaste årets hantering av frågorna har riskerat socialdemokratins förtroende i kampen mot rasism. Det har vi inte råd med och därför måste vi agera nu.
