Samtalet med Boaventura de Sousa Santos i måndags kväll började redan på tåget när jag gick igenom föreläsningar som han hållit på flytande spanska på Universidad de los Andes i Colombia. Jag antecknade och reflekterade över fraser och begrepp som "demodiversitet" (olika samexisterande former av demokrati), "ojämlik distribution av legalitet" och bryta mot "ägandets monokultur". Jag förde en imaginär dialog med honom angående hans kritik mot västerländsk kritisk tradition och hans föreställning om "civilisatorisk förändring", som trots att han framställer den som grundad på en pluralistik epistemologi ibland låter som en ny totalitet som privilegierar ursprungsbefolkningen som politiskt subjekt.
Väl på Södra teatern förvånade det mig att det fanns så lite folk i publiken. Tankekrafts föreläsningar brukar annars vara fullsatta och Sousa Santos är en megakändis inom vänstern. Men han kanske är mest känd i Latinamerika, tänkte jag sedan. I det ”globala norr” kanske han inte är så populär eftersom han inte främst talar till och med den. De flesta av hans böcker är utgivna på portugisiska och spanska och fokuserar på problem som formulerats i samtal med de sociala rörelserna i Latinamerika, Asien och Afrika. Genom USA:s politiska dominans begränsas även svenska kritiska akademiker till den engelskspråkiga världen. Hans föreläsning hette: ”Is Europe Lost in the World ?”
Vid det här laget är det svårt att förneka att vi befinner oss i kris, inte bara och inte främst ekonomisk utan också demokratisk och institutionell. Europa verkar politiskt deprimerat och det råder en brist på engagerande samhällsvisioner som lämnar fältet öppet för högerpopulismen. Vad Sousa Santos i detta läge försöker bidra med är andra perspektiv. Han leder för närvarande ett forskningsprogram som heter ”ALICE – Strange Mirrors, Unespected Lesssons: Leading Europe to a new way of sharing the world experiences”. Det är ett projekt som söker idéer och inspiration till samhällsförnyelse i vad Sousa Santos kallar ”söderns epistemologi”. Det handlar om att ”återuppfinna frigörelse”.
Radikalitet har blivit omöjlig som position och europeiska intellektuella som blir kända som mer radikala ses snarare som underhållande än tas på allvar. Det finns en förlust av kritiska substantiv och den västerländska kritiska traditionen lider av utmattning, menar Sousa Santos. För att de folkliga uppror som finns ska kunna bli en förändrande kraft måste det till en indignationens teori som hjälper till att artikulera rörelsernas visioner och omvandla missnöje till politik. Aktivism som har sin grund i indignation är en bättre utgångspunkt än passivitet och pessimism. Indignation förutsätter att man tror på möjligheten till någonting annat, om man inte gör det blir man bara resignerad.
Sousa Santos kopplar den politiska krisen i Europa till en ojämlik distribution av legalitet, det vill säga en situation i vilken statsapparaten och det juridiska systemet försvarar partikulära intressen som vore de allmänna. Ojämlikheten försvaras med lagens hjälp och i demokratins namn samtidigt som motstånd kriminaliseras. Vi har formell demokrati men social fascism: ojämlikheten är så stor att vissa människor kontrollerar andras möjligheter att leva och de behandlas inte som medborgare utan som underordnade. Denna ordning har också lett till att det ekologiska perspektivet blivit satt på undantag i Europa. Sedan 2008 är det ingen som talar om ekologi på allvar i Europa. Tillväxt (det vill säga vissas förtjänster) betraktas som mer angelägen än hållbarhet (och ansvar för kommande generationer). Mot detta förespråkar han ”juridisk pluralism”.
Istället för individuella rättigheter som endast gäller de nu levande, borde grunden för rättighetstänkandet inspireras av indigena traditioner som räknar in förfäder och kommande generationer bland de rättighetsberättigade. Detta alternativ till liberala ”mänskliga rättigheter” kallar han för ”Pachamama-rättigheter”. Europa måste lära sig av den globala södern och till exempel ta till sig erfarenheterna med participatoriskt budgetarbete som gjorts i Latinamerika. Hans devis lyder: demokratisera, dekolonisera, dekommodifiera!
En livlig och intressant diskussion följde på Sousa Santos anförande dit en grupp svensk-argentinska akademiker bosatta i Göteborg hade tagit sig upp för att lyssna och kvällen slutade med informella samtal och middag med dem. Min tanke när jag gick hem vid midnatt var att det kan hända att det globala norr inte orkar lyssna, men den globala södern är alert och närvarande också här.
